Sida 68
Vid Lidingöbro
på mina ideligen förnyade rop om hjelp folk ändtligen ankom, som hjelpte mig draga upp pä bron först hennes kropp och sedan hans, hvilken befans liksom fastnaglad vid den förras ben och fötter.
Ill. G. Stoopendaal.
Jag vill icke utförligare beskrifva, huru vi bemödade oss; att få lif i dessa olyckliga, men hvilket blott lyckades med henne; huru hon vid återkommen sans utstötte de mest sönderslitande rop på »Axel! Axel!»; huru jag med våld måste återföra henne till staden; huru jag körde gata upp och gata ned, innan jag fick veta hennes föräldrars namn och hemvist; huru en moder, halfgalen af på en gång förtviflan och glädjerus, slöt sitt återvunna barn i sina armar,
Källa: Project Runeberg ·