Sida 69
Vid Lidingöbro
medan fadern slungade förbannelser på förbannelser öfver den olycklige dödes hufvud; samt slutligen huru jag sjelf, ganska knapphändigt affärdad, fastän jag trott mig förtjena åtminstone några ord af tacksamhet, rusade hem och, uttröttad till kropp och själ, insomnade under de oroligaste drömmar.
Denna hemska afton blef af något inflytande på mitt lif, ty samma oroliga drömmar skulle i en framtid återkomma med föga förändring. Axel Wendel hade testamenterat mig dem, kanske af hämd för det jag ryckt en utkorad brud ur hans och dödens armar.
*
Källa: Project Runeberg ·
