Sida 80
Ett nytt missöde
sina svarta vingar öfver mitt hufvud. Det slog ned, ty innan jag hann aflägsna mig, hade hennes blickar mött mina. Hon stannade orörlig midt i figuren, började sedan vackla och föll slutligen med ett skrik i sin kavaljers armar.
Ill. G. Stoopendaal.
Förskräckt öfver att, ehuru oskyldig, ånyo ha förorsakat en skandal, smög jag mig ur danssalen ut i tamburen och ur tamburen ut på gatan, styrande hemåt. Således återigen hon — hon vid Lidingöbro, denna bro som blifvit mig så
Källa: Project Runeberg ·
