Sida 117
Den gamle öfversten
kornett i vaggan och tjugo år derefter löjtnant vid det regemente, hvars andre major jag då var. Min hustru dog, och jag ingick kort derefter ett nytt äktenskap. Min andra hustru var knappast tjugo år, men jag mina goda fyrtiofem, och är väl det någon så hisklig skilnad i ålder? Förblir icke alltid en man längre man, än en qvinna blir qvinna?... Snart märkte jag dock, att både maka och son konspirerade mot mitt lugn och min lycka.»
Ill. J. N.[=Jenny Nyström]
Ofversten tystnade en stund, liksom för att hemta andan, hvarefter han fortfor:
»Sent en afton satt jag i rummet utanför min sängkammare vid mitt klaver, trumfande en marsch ur åttiåtta års krig. Tonerna voro alltid min tröst, liksom de varit och äro det ännu för mången. Midt framför mig på väggen hängde en stor spegel som, i den mån tonerna blefvo gladare, gjorde min bild lifligare och yngre. Bäst som jag sä spelar, ser jag i spegeln huru dörren bakom mig långsamt och ljudlöst öppnas och min son lika tyst smyger sig in, stannande vid dörren. Vidare ser jag honom höja en pistol
Källa: Project Runeberg ·
