Sida 116
Den gamle öfversten
och några pistoler, som jag hade hängande på väggen ofvanom sängen.
»Men hvad, millioner raketer! skall ni med den der gamla ryttarpistolen!» ropade öfversten, i det han reste sig npp och närmade sig väggen.
Innan jag hann svara, hörde jag öfversten uppgifva ett rop af fasa, såg honom blekna, slå sig för pannan och skälfva i alla leder. Bestört fattade jag honom vid armen, ty jag fruktade, att han skulle digna till golfvet. Men han sköt mig hastigt ifrån sig och ryckte till sig pistolen.
»Hvar har ni fått den ifrån?» frågade han derefter med dof stämma.
»Jag köpte den i ett klädstånd för ett år sedan,» upplyste jag.
»Har ni observerat initialerna på kolfven?»
»Javisst, ett C och ett G.»
»De betyda Carl G**, det är mitt namn!» mera mumlade än talade den gamle krigaren; »detta vapen var mitt-för tjugofem år sedan och kastades då i en skräpvrå, men nu återfinner jag det här! ... En förskräcklig historia rymmes i denna rostiga pipa! . . . Till h-te med den!»
Derpå kastade han pistolen på elden, som snart förtärde hvad som förtäras kunde, under det att öfversten, återtagande stolen, satt och- betraktade den sprakande veden, då och då dragande en djup suck.
»Besynnerligt!» mumlade han efter en stunds tystnad. »Hvarför skulle jag efter så många år återse detta rysliga vittne! Kan det vara den outransakliga försynens mening, att den der fasansfulla gerningen icke skulle få dö med dem som deltagit deruti, på det den måtte framstå såsom ett hemskt, men varnande exempel för verlden! . . . Tag plats bredvid mig, unge man, och lyssna till något, som för en stund åtminstone skall hämma blodets gång i edra ådror!»
Jag tog plats på en stol bredvid öfversten och lyssnade till hans berättelse, afgifven, såsom jag tyckte, i ett slags febertillstånd, ty alla muskler i hans af ålder eljest något stela ansigte voro i en oupphörlig, krampaktig rörelse, lians ansigte blodrödt och ögonen tillslutna. Det var som om en oemotståndlig makt hade tvungit honom att tala mot hans egen vilja.
»Vid tjugotvå års ålder gifte jag mig,» började nu öfversten, »och min hustru skänkte mig en son, som blef
Källa: Project Runeberg ·
