Sida 118
Den gamle öfversten
och rikta dess mynning mot min rygg. Jag vände mig icke 0111, utan fortfor med min marsch, ty hvad betydde för mig ett lif, bedraget på allt som var mig kärt och heligt på jorden! Pistolen aflossas. Men kulan, snuddande förbi min ena kind, krossar blott min bild i spegeln. Krossad! var mitt hjerta redan förut, och mig skulle den träffande kulan ha läkt, och derför afundades jag spegelbilden dess öde. »Fritz!» sade jag, bibehållande min ställning; »nästa gång du skjuter på din far, så darrar du säkert icke pä handen, ty alla barn i början; men tag då till mål hans bröst, i stället för hans rygg, som han ännu aldrig vändt hvarken åt fiender eller vänner!» . . . Brottslingen släppte pistolen och smög derefter ut ur rummet. Nu reste jag mig och upptog pistolen, som varit min trogne följeslagare i alla mina krig och hvilken jag en gång riktat på en kossack, men, märkande att han var vapenlös, stuckit oaflossad i hylstret tillbaka. Jag lade pistolen på klaveret framför 111ig och brast derefter ut i den bittraste gråt. I spegeln såg jag ånyo min bild, men jag tyckte att bildens tårar voro röda. Ljusen brunno ned i stakarne och det blef mörkt. Men ännu såg jag i spegeln bilden med de blodiga tårarna!»
Öfversten tystnade ånyo, sammansjunken och blek. Äfven jag kände mig blekna och sjunka tillsammans. Alltid .finnes det något nattstycke ur lifvet, som man för första gången hör.
»Millioner raketer!» svor öfversten till, i det han steg upp, återtagande sin raka gestalt; »de äro ju döda begge två, och jag öfverlefver ju dem blott för att förlåta och glömma.»
Derefter närmade han sig dörren, men kommen dit, vände han sig om och sade:
»I morgon skall ni fä en bättre pistol, och jag får rapporten för tvenne dagar.
Och han aflägsnade sig.
*
Källa: Project Runeberg ·
