Sida 81
Ett nytt missöde
fatal och om hvilken jag den natten ånyo drömde. Jag tyckte, att jag i evig oro vandrade fram och tillbaka öfver den med mina lackerade skor i det öfversköljande vattnet, och min enda tröst var att jag, tack vare drömmen, slapp betala bropengar.
»Nå, hvad hade de till supén?» frågade mig dagen derefter min mor, sedan jag för henne omtalat allt utom mitt tidiga aflägsnande eller orsaken dertill.
»Det vet jag inte,» svarade jag, »ty som jag inte var hungrig, så åt jag heller ingenting.»
»Kors så’n toker du var! ... inte behöfver man vara hungrig för att kunna supera, men jag vet hvad de hade jag. Först var det hönsbuljong med windtböjtlar och så var det brynt späckadt kalflår med oliver och makaroni och så var det ugnstekt gädda med champinjoner och kaprissås och så var det späckadt gåsbröst med italiensk sås och frivoliteter och så var det kapun med tryffel och så var det marengtårta med vaniljglace och så ...»
»Men hur i all verlden vet mamma allt det der?» inföll jag.
»Jo, jag var der, ser du, jag känner hushållerskan mamsell Lindström, ser du, men tappa inte vantarna för det, tycker du att jag skulle låta förstå att jag, fattig qvinna, hade en son som dansade bland grefvar och baroner på högvälborne herr generalens och kommendörens stora bal, kors att du inte hört talas om mamsell Lindström, hon har lösbena och fästman gubevars.»
Det var föga uppbyggeligt att höra talas om en supé som jag ej fått smaka; men så njöt min mor så mycket mer vid blotta tanken pä att något af alla dessa läckerheter kunnat komma hennes son till godo. Med djup rörelse slöt jag henne i mina armar, ty en mor är ändå alltid den bästa vännen.
*
Källa: Project Runeberg ·
