Sida 67
Vid Lidingöbro
»Ja!» ropade Wendel med otålighet.
Jag kastade ännu en blick på denna grupp af så föga lif och lvcka, trots ungdom, skönhet och champagne, och aflägsnade mig derefter.
Det dröjde icke länge förrän de två äfven kommo ned och närmade sig bron, arm i arm. Qvällen var verkligen så mörk, att man bokstafligen icke såg handen för ögonen, men jag följde de knarrande stegen, sjelf gående så ljudlöst jag kunde.
»Kostar två skilling,» tillkännagaf gumman, som uppbar broafgiften.
»För fram och tillbaka?» frågade jag.
»Då kostar det fyra,» svarade hon; »men jag tänkte, att herrn hörde till herrskapet, som nyss gick genom grinden.»
»Och herrskapet betalte?»
»Bara för fram.»'
Jag kastade slantarne åt gumman och skyndade efter öfver bron. Himmel, bro och vatten, öfverdragna af samma ogenomträngliga svarta färg, voro liksom sammangjutna i ett, men mina öron uppfångade de framför mig knarrande fjäten. Efter någon stund tystnade de. Derefter och nästan ögonblickligen hördes en qvinnas utrop: »O, min Gud!» hvarpå följde ett starkt plumsande i vattnet. Med ett skrik, som kunde höras vidt omkring, störtade jag fram mot den sidan af bron, hvarifrån jag hörde det der utropet. Kastande mig framstupa och med venstra handen hållande mig fast vid brokanten, famlade jag med den högra i vattnet på ett ställe, der jag trodde mig hafva varsnat några ringar på vattenytan. Jag kände snart någonting fastna mellan fingrarna, grep derom och började lyfta af alla mina krafter, Då glänste mot mig, trots aftonens täta mörker, ett likblekt ansigte, en qvinnas, i hvars långa stripiga hår jag höll. Jag tyckte riktigt att det spred sig ett sken rundt omkring, liksom hade jag dragit månen ur djupet. Jag lyckades närma detta hufvud intill brokanten, men oaktadt min arm anses vara bland de starkaste, förmådde jag ej draga upp kroppen på bron. Det var som öm en dold makt, på djupets vägnar, väldigt kämpade med mig om mitt eröfrade byte. Under mina ansträngningar att hålla det der hufvudet åtminstone öfver vattenytan, kände jag min arm, som dessutom skafdes mot den hvässa brokanten, allt mer och mer förlamas, då
Källa: Project Runeberg ·
