Sida 93
Assessor Carlander
att äta. Ge den fattige tillräckligt med sill och potatis och den rike bara potatis och sill, och det skall bli det bästa helsotillstånd i verlden . . . Adjö!»
Derpå gick han utan att inyänta sin patient. Som icke heller jag hade något vidare på stället att göra, helst jag-redan fått löfte om att min mor skulle få bo qvar, hvilket för mig var hufvudsaken, så tog äfven jag afsked och gick.
Nedkommen på gatan, fann jag assessor Carlander stående utanför porten, tittande än åt höger ån åt venster, liksom hade han ännu ej bestämt sig för den väg han borde taga.
»Åh, se min unge confrater!» sade han, i det han fick ögonen på mig; »ni är lycklig i era kurer, min vän! Men hvad har ni annars för vitas genus?»
»Jag förestår ett hyrkuskverk,» svarade jag.
»Då äro vi i dubbelt hänseende confratres,» yttrade Carlander; »ni kör och vänder med fullt ut lika dåliga resurser som vi läkare; men ni är lyckligare än någon al oss, ty ni skadar blott gatstenarna . . . Adjö!»
*
Källa: Project Runeberg ·
