Stjernverlden

6

det sättet, att månen, som i likhet med jorden är i sig sjelf mörk och lånar sitt ljus af solen, understundom ställer sig i rät linie med solen och jorden och dervid ingår i den skugga, som den senare kastar bakom sig. Månskifvan är då att betrakta som en skärm, som uppfångar denna skugga. Jordens egen form är bestämmande för hennes skuggas form, och, emedan den senare vid månförmörkelser visar sig öfveralt cirkelformigt böjd, måste jorden vara klotformig. Vid dessa tillfällen kan således månens skifva betraktas som en spegel, som uppfångar en bild af jorden. Detta bevis för vår jords klotform, hvilket redan Aristoteles framstälde, är det mest påtagliga af alla och erbjuder dessutom den fördelen att vid vissa tillfällen äfven frågan om jordens läge i verldsrymden blir belyst. Ty ibland synes vid månförmörkelse en viss del, ibland en annan del af jorden afteckna sig mot månen, således äfven ibland den del af jordklotet, som vi kalla den undre delen. Hade jorden ett underlag att hvila på, så borde detsamma då synas kasta sin skugga på månen. För öfrigt — om jorden behöfver ett underlag att hvila på, så behöfver detta i sin tur äfven ett sådant — och äfven detta i sin ordning ett o. s. v. Antagandet af ett underlag vore derför i intet hänseende tillfredsställande.

Såsom bevisande för klotformen framställes ofta äfven det bekanta förhållandet, att af ett fartyg, som försvinner bakom hafshorisonten, de nedre delarna bortskymmas först och masttopparna sist. Deraf framgår, att hafvets yta ej är plan, utan kullrig. Då för öfrigt denna kullrighet finnes öfverallt, bör jorden vara åtminstone tillnärmelsevis klotformig.

Tyngdkraften bestämmer den riktning vi kalla nedåt. På olika ställen af jorden måste derför denna riktning vara olika, ty tyngdkraften är öfverallt riktad mot jordens medelpunkt. Det fins således i verldsrymden ingen viss riktning, som företrädesvis kan kallas »nedåt», ty denna benämning kan alt efter olika boningsorter tillkomma olika riktningar. Att den riktning, som vi kalla nedåt, af andra kallas uppåt och tvärtom, inses lätt af några enkla företeelser på himlahvalfvet. Ett par exempel derå må här anföras. Vintertiden om kvällarna synes i våra trakter stjernbilden Orion, som lätt igenkännes af de 3 stjernorna i bältet och de 4 kring dem i oregelbunden fyrsiding sittande. Kring dessa