Stjernverlden

9

öfver vår horisont. Ett plan, som vidrör jorden i punkten p, som är vår boningsort, är vår horisont. Men härvid måste erinras om, att jorden kan sägas vara oändligt liten i förhållande till stjernornas afstånd, d. v. s. här till stjernhimmelens radie. För att jorden i vår teckning skall bli synlig ha vi således nödgats rita henne oproportionerligt stor. Hon bör derför tänkas sammankrympa till sådan litenhet, att hon utgör blott sjelfva medelpunkten i figuren. Vår horisont blir då den genom denna medelpunkt lagda storcirkeln SVNO. Den öfre, ljusa delen af himmelen är för oss synlig, den undre, mörkare, osynlig.

Om vi för ett ögonblick antaga såsom gifvet, att jorden rör sig ett hvarf kring sin axel under ett dygn, så är det lätt att föreställa sig beskaffenheten af himmelens skenbara rörelse. Omvändt bör det äfven förhålla sig så, att om himmelen verkligen visar sig hvälfva kring jorden på just samma sätt, så bör äfven detta vara ett bland de bevis, som kunna framställas för jordens axelrullning.

Då jorden vänder sig kring axeln np på det sättet, att hvarje punkt på hennes yta har en rörelse från vester mot öster, så måste himlahvalfvet synas vända sig kring samma axels förlängning, men i motsatt led. Punkten Np är således himmelens nordpol och Sp dess sydpol. Linien mellan dessa punkter är himmelens axel, kring hvilken hela himlahvalfvet tyckes vrida sig ett hvarf på ett dygn i riktningen från öster till vester. Planet EVQO, som utgör en utvidgning af jordens ekvator, kallas himmelens ekvator. Stjernorna måste uppenbarligen synas röra sig i cirklar, som äro parallela med denna ekvator och som således hafva sin medelpunkt på himmelens axel. Himmelens norra pol Np synes åt norr på ganska stor höjd öfver horisonten. Punkten Z, som är lodrätt öfver våra hufvud, kallas zenit och den motsatta punkten F, som är under våra fötter och ej synlig, kallas nadir. Den storcirkel NNpZS, som går öfver himlahvalfvet genom polen och zenit och derför äfven rätt i norr och söder, är meridianen. Denna skär horisonten i punkterna N och S, hvilka beteckna norr och söder. Vinkelrätt mot dessa i horisonten ligga punkterna V och O, som naturligtvis beteckna vester och öster. Punkter eller stjernor, som äro belägna på olika afstånd från himmelens poler, få tydligen olika