Sida 28
Sol- och månförmörkelser
28
godtyckligt år, att solen den 23 Maj går ned kl. ½ 9, en timme efter midten af förmörkelsen, följaktligen är den totala förmörkelsen redan slut, då månen här går upp öfver horizonten (i sista kolumnen finna vi, att hela den totala förmörkelsen varar 78 minuter). Deremot komma vi ännu att få se månen partielt förmörkad.
Sol- och månförmörkelserna hafva varit af en mycket stor betydelse för astronomien allt sedan Kaldeernas dagar. Det är förnämligast genom dem, som man kunnat tidigt förskaffa sig ett noggrant värde på månens omloppstid. Det är dessa, som varit förnämsta anledningen till det intresse, astronomins studium väckte hos de flesta folk. De hafva haft det största inflytande på tideräkningen, och det är mången gång endast med deras tillhjelp, som man i senare tider lyckats noggrant fixera tiden för långt aflägsna vigtiga verldshistoriska tilldragelser.
Nu mera hafva förmörkelserna ej längre denna stora betydelse, men de äro ännu vigtiga tilldragelser, som bidraga till besvarandet af många astronomins intressantaste problem. Vid solförmörkelser är det hufvudsakligen företeelserna inom solens atmosfer, som, då månen bortskymmer solens lysande skifva, kunna med fördel studeras, och genom hvilkas studium vår kännedom om solens beskaffenhet bragts ett stort steg framåt. Hvarom mera nedan i kapitlet om solen. Likaledes torde det med dessas tillhjelp en gång bli möjligt att afgöra frågan om tillvaron af någon eller några planeter emellan Merkurius och solen.
Månens utseende vid en total månförmörkelse är mycket vexlande. Sällan är den helt och hållet osynlig, ehuru äfven exempel finnas, då man ej ens i tub har kunnat varseblifva densamma. I allmänhet är den starkt rödfärgad, oftast för öfrigt mycket ojemnt schatterad. Vid den sista totala förmörkelsen den 28 Januari detta år (1888) hade månen just denna rödaktiga färgton, hvaremot den t. ex. 1884 hade en nästan askgrå färg. Orsaken till dessa fenomen är naturligtvis icke att månen skulle vara sjelflysande. Redan Kepler fann den rätta förklaringen ligga i att solstrålarne brytas genom jordens atmosfer och sålunda belysa månen. Genom absorbtion i atmosferen (vattengas) är det hufvudsakligen de röda strålarne, som genomsläppas. Deraf månens rödaktiga
Källa: Project Runeberg ·