Stjernverlden

iakttages. Allt efter som jorden roterar och månen rör sig, flyttar sig emellertid den runda fläck, som utgör kärnskuggan, framåt på jordytan, och sammanfattningen af de punkter för hvilka förmörkelsen är total bildar sålunda ett smalt band på jordytan. På båda sidor om detta band sträcker sig ett större område, inom hvilket förmörkelsen kan iakttagas som partiel, och der bortom ett, der solen synes helt och hållet oförmörkad. Det är för den skull ej ofta som man på en och samma punkt af jorden får tillfälle att se en total solförmörkelse, fastän sådana inträffa i medeltal 76 gånger på 100 år. I Sverige har ingen varit synlig sedan 1851 den 28 Juli, och nästa gång vi bli i tillfälle att iakttaga detta säregna fenomen inträffar först år 1896 den 9 Augusti, då förmörkelsen kan observeras från nordligaste delen af lappmarken och Norge.

Förhållandet vid en månförmörkelse är betydligt enklare. Ty förutsättningen för en sådan är ju, att månen skall inträda i jordens mörka skugga, och detta inträdande är ju helt och hållet oberoende af observatörens plats på jordytan. En månförmörkelse synes följaktligen på samma sätt från alla orter af jorden, der månen öfver hufvud taget är uppe öfver horizonten. Vi kunna derföre mycket lätt öfvertyga oss om hvilka af de på näst föregående sida upptagna månförmörkelserna äro här synliga, och hvilka icke. Vi behöfva för den skull endast erinra oss, att en månförmörkelse endast kan inträffa vid fullmåne, att följaktligen månen och solen då måste ligga åt diametralt motsatta håll. Hvaraf följer, att om månen är öfver horizonten, så är solen under. Och tvärtom. Nu måste ju månen vara öfver en orts horizont för att en månförmörkelse skall der kunna observeras, och på grund af föregående resonnemang hafva vi sålunda endast att tänka efter, om solen vid förmörkelsens inträffande är under horizonten eller icke, något hvarom vi lätt kunna öfvertyga oss. Tag t. ex. de 2 förmörkelserna under år 1889. Den första inträffar den 17 Jan. kl. 6.30 f. m., solen går upp först kl. ½ 9, månförmörkelsen alltså synlig. Den andra, den 12 Juli kl. 21^h 52^m, d. v. s. 9^h 52^m e. m., är också synlig emedan solen då är nedgången. Båda äro partiella. Taga vi den totala månförmörkelsen 1891 den 23 Maj kl. 19^h 26^m, d. v. s. kl. 7.26 e. m., så finna vi ur en almanacka för ett