Stjernverlden

76

De kunna då uppträda i sådan myckenhet, att man kallat dem stjernfallsregn. Augustiregnet är sedan gammalt bekant Irland under namn af S:t Laurentii-tårar.

Emellertid äro stjernfallen äfven vid dessa tider ej alla år lika talrika. I synnerhet kan novemberregnet variera högst betydligt. 1799 i november observerade Humboldt på Anderna ett stjernfallsregn, som i prakt öfverträffade allt hvad man i den vägen sett: »himlen fårades af oräkneliga strimmor liknande ett fyrverkeri, väldiga eldkulor, stora som månen, blandade sina banor med de oräkneliga stjernfallens lysande strimmor.» Denna observation är vigtig i meteorernas historia, ty när man november 1833 i Europa fick bevittna ett liknande stjernfallsregn, så leddes man lätt till antagandet att dess uppträdande var periodiskt, och att meteorerna rörde sig i en sluten bana på en tid af 33—34 år. Amerikanaren Newton gjorde en sammanställning af föregående observationer af dylika stjernfallsregn i november och kunde uppspåra berättelser om sådana så långt tillbaka som år 902. Om denna förklaring vore rigtig borde fenomenet åter visa sig omkring år 1867.

Innan vi redogöra för det ståtliga stjernfallsregnet från detta år, eller rättare redan det föregående, skola vi nämna några ord med afseende på en vigtig egenskap i stjernfallens uppträdande, som man under tiden hade upptäckt. De stjernfall, som kunna observeras vid en viss tid på året, t. ex. omkring den 10 augusti, uppvisa i ett visst afseende en märklig lagbundenhet. Vid ett noggrant aktgifvande på de banor, som meteorerna synas beskrifva på himlen, visar det sig nämligen att alla, eller de flesta, tyckas likasom utstråla från en och samma punkt på himlen, en punkt som blir densamma hvar än observatören befinner sig, och som förflyttar sig med stjernorna från öster mot vester. Denna punkt kallas radiationspunkt. Sålunda hafva augustimeteorerna sin radiationspunkt i stjernbilden Perseus, novembermeteorerna i Lejonet. Man plägar derföre ofta kalla de förstnämda för Perseiderna, de senare för Leoniderna.

Den omständigheten att radiationspunkten ej förändrar sitt läge genom jordens rotation visar, att meteorerna måste komma utifrån verldsrymden och ej äro af telluriskt ursprung. Vi förstå då också, att om jorden vid något tillfälle i verlds-