Sida 115
VALLEN. 115
sex fot tjocka. Jag gick in i en sådan sex fot djup fönstersmyg, slog upp de tunga, massiva ekluckorna och skådade ut på sjön, Il vilken, glittrande i månskenet, med sina vågor smekte slottets fot nedanför. Så hördes ljudet af ett par träskor, som slogo mot stenarna på gården, och slottsväktaren ropade, då han gjorde sin hvarje timme återkommande rund: »Nu är klockan tio slagen.»
Nästa morgon gingo vi till skogs vid den beqväma nio-tiden. Skogvaktaren åtföljde oss med en liten röd irländsk »setter», med namnet »Miss». Våra hundar — en stor engelsk »setter», »Don», och en fint byggd »jDoiuter», »Beauty» — sökte tvärs öfver de vida stubbåkrar, som sträckte sig på båda sidor, ty Vallens egor innefatta bortåt tjugufem tusen tunnland jord, och öfver hela denna vidd kunde vi fritt ströfva omkring med hundar och bössor. Vi vandrade under tre timmars tid utan att upptäcka något villebråd, då midt i ett svart, nyligen plöjdt fält »Beauty» och »Miss» avanserade steg för steg, färdiga att »stå», och med ens hoppade en stor brun hare fram alldeles under nosen på dem. Detta var för starkt för deras dressyr; trots hvisslingar, skrik och protester galopperade hundarna efter den bortkilande haren. Vid andra sidan af fältet vänder haren om och kommer springande tillbaka. Då detta iltåg af hare och hundar far förbi, sigtar jag i hast — ett godt stycke framför — och trycker af. Haren o;ör en kullerbytta och faller på ryggen stendöd, genomborrad af mina fina rapphönshagel. Inom en sekund har »Beauty» den i munnen, och med hvarje muskel i hals, rygg och ben spänd kommer den lilla silkeslena hönshunden släpande på honom. — Detta var icke någon lätt sak, ty den stora bruna fången vägde fulla tio skålpund, och ehuru den lille hunden höll käkarna högt i vädret, släpade både hufvudet och de långa bakbenen på haren tungt mot marken. »Beauty» stretade så, att jag kunde se de hårdt spända ådrorna på hennes hals, hon viftade med svansen och var så stolt öfver att få öfverlemna det väldiga bytet i mina händer, att, ehuru jag redan hade piskan färdig för att gif va henne det straff, hon så väl förtjenade, därför att hon förföljt en hare, jag likväl icke egde
Källa: Internet Archive ·
