Sida 150
150 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
man vill skaffa sig tjenare emellan dessa tidpunkter, är det oftast kinkigt nog.
Men ehuru tjenarne enligt lag kunna lemna huset efter ett hälft eller ett helt år, tillträda de vanligen icke sin tjenst med den afsigten. Eegeln är den, att om de behandlas väl, de stanna, så länge man önskar. Det är alls icke ovanligt att vid besök i svenska vänners hem höra värdinnan tala om tjenare, som varit hos henne tio, femton, ja, till och med tjugu år.
Det ligger någonting patriarkaliskt och vackert i ett hem, där tjenarne behandlas nästan som barn i huset, och där de efter många års trogen tjenst anse sin Ijxka och välgång liksom förbunden med husbondfolkets.
Jag påminner mig, hurusom jag en morgon för åtskilliga år sedan i Gröteborg såg en hop landtfolk, väl ett par hundra personer, samlad framför amerikanska konsulatet på Grustaf Adolfs torg. Jag frågade en svensk herre, hvilken i detsamma besökte mig, om orsaken till folksamlingen.
))Jo)), sade han skrattande, »det är den svenska slafmarknaden. Kom och se.»
Det var bondgossar och bondflickor från bygden rundt omkring, hvilka kommit in till staden för att taga tjenst till nästa år. De stodo där helt allvarsamma med sina papperslappar, — sina betyg — i handen, allt medan göteborgarne gingo omkring och togo reda på deras »orlofssedlar».
Flickorna voro af medellängd, groflemmade, friska och starka. De voro klädda i grofva, hemmaväfda klädningar, men buro alla på hufvudét en under hakan knuten vacker sjalett, vanligen af silke. Alla hade de ljust hår, blåa ögon och ärliga, oftast fräkniga, ansigten, och bildade en pittoresk grupp, där de stodo på torget.
Snart trängdes de omkring oss. Flickorna frågade: »Beböfver herrn en piga?» och ynglingarne: »Behöfver herrn en dräng?)) De små gossarne skreko med sina gälla röster: ))Yill herrn ha en springpojke?))
En af dem stack sitt betyg i handen på mig. Det innehöll: ))Denne min hemmavarande son, Karl, bar tillstånd af mig, sin fader, att för nästa år taga tjenst.
Källa: Internet Archive ·
