Sida 271
MORKULL JAG T. 271
tjenster lia då icke längre någon betydelse, men han tyckes icke komma ihåg detta och håller alltjämt i med att flyga omkring och grymta och h vissla fram sitt joller, men hans brud svarar sällan därpå, ty vid den tiden har den gamle herrn hunnit blifva ett verkligt påhäng på hushållet. Sveriges lag ger honom därför ej längre något skydd, och jägaren blandar sig med glädje i leken och befriar frun från hennes lifs nu onyttiga följeslagare och — plågoris.
Den europeiska morkullan (Scolopax rusticola) skiljer sig vida från den amerikanska. Den är nära dubbelt så stor. Jag har skjutit morkullor, som vägt fyra femtedels skålpund, och en gång såg jag en i närheten af Gröteborg skjuten morkulla, som vägde i det allra närmaste ett skålpund. Fjäderbetäckningen går mera i grått än våra rödbruna morkullors, vingarna äro längre och spetsigare. På hösten lemna fåglarne icke tillfälle till någon riktigt god jagt. Då och då kan man under jagfc efter annat villebråd få skjuta en eller par, men sällan därutöfver. De ligga då väl för hunden, men man hör ingen munter klang, när de flyga upp, och de förflytta sig bort med en ovig, vacklande flygt, som går nästan ryck vis, ungefär som en läderlapps.
Ett par dagar efter den nyss beskrifna jagten for ett litet sällskap jägare från Stockholm med bantåg kl. fem e. m. och anlände till Bro station en qvart öfver sex. Där mötte oss v. Häradshöfding Hjalmar Tauvon med vagnar,, i hvilka vi åkte till landtegendomen Thoresta. Vi helsades där välkomna af hans fru moder och undfägnades med förfriskningar, som stodo på bordet, väntande på vår ankomst. Sedan delade vi oss i två partier och gingo till skogs.
Häradshöfding Tauvon hade allt väl ordnadt för qvällsskytte på sträck. Jag fick taga plats på en ställning, soni var uppförd till sex fots höjd från marken. Eundtomkring^ mig hade i gransnåret gjorts en uthuggning med sextio fots diameter. Den tycktes mig påminna om en gammal, af forntidens Druider begagnad, offerplats i skogen, men den var af sedd endast för morkulljagt.
I den stilla qvällsluften hörde jag orrtuppens klara soprandrill, då han lockade på sina fruar. Därpå gol göken, alldeles som från ett schweiziskt väggur.
Källa: Internet Archive ·
