Sida 332
332 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
och präktigt byggd »pointer» af tysk och engelsk korsning. Den tyska hunden är särdeles from, trogen och lydig, men alltför tung och trög; den engelska pointern åter är, med alla sina goda egenskaper för öfrigt, fallen för att blifva väl het och envis. En korsning af båda är bäst för jagt i Sverige och, så vidt jag kan förstå, särskildt väl lämpad för Amerika.
Under den första delen af jagttiden var jag ofta ute med Nero, och vi hade god jagt, men som jag alltid höll mig nära honom, såg jag honom aldrig rapportera och hade nästan glömt bort, att han förstod den konsten. Men en vacker dag klämde skon mig, hvarför jag satte geväret mot en gärdesgård, drog af sko och strumpa och ställde min fotbeklädnad i ordning. Just som jag snörde till, kom Nero fram öfver en backsluttning, tittade på mig, svängde sedan om och gjorde ett hälft stånd, hvarpå han än en gång såg upp till mig och se'n kilade åstad åt samma håll, hvarifrån han kommit. Jag följde efter öfver backen och såg snart framför mig sjön Näfdens blåa vatten. Nero kilade alltjämt framåt i rak linie öfver fältet. När han hunnit fram till sjöstranden, gjorde han stånd vid en samling torra vass-strån, men det var ett tämligen ledigt stånd. Han såg sig nämligen allt emellanåt om på mig, och uttryckte, då jag nalkades, sin belåtenhet med en enda viftning på svansen, hvilken omedelbart därpå blef styf, som tjenstgöringen fordrade. Då jag kom fram till honom, flaxade där upp en liten flock rapphöns — det var sju stycken — och jag fick det nöjet att skjuta ett par och Nero den glädjen att apportera fåglarne. Efter den stunden har jag låtit Nero jaga så långt och så vidt, han finner för godt, fullt förvissad, att han kommer och rapporterar allt vildt, som han finner utom synhåll för mig. Jag hvisslar ofta in honom, när han står ett stycke bort, och går sedan fram öfver fältet med hunden vid min sida. Stundom, när Nero gör stånd långt bort och är säker på, att jag ser honom, brukar han lägga sig ned, antingen för att hvila sig eller för att icke skrämma fåglarne, samt då och då resa sig på framtassarna och titta tillbaka på mig, liksom förebrående, ifall jag dröjer längre, än skäligt är.
Källa: Internet Archive ·
