Sida 339
TJÄDER OCH ORRE. 339
I nordens härliga majmorgnar kallar den furstlige tjädertuppen damerna i sitt barem att samlas omkring honom. Sittande i en hög tall i skogen, uppstämmer han vid första daggrjmingen sin kärliga kallelsesång. Denna sång är kort, men upprepas ofta, och då den kärleksglödande fågeln låter sin längtans sista toner ljuda, råkar han i en sådan yra af hänryckning, att han hvarken ser eller hör. Då är tillfället inne för krypskytten. Han smyger sig mot slutet af tjäderns »spel» några steg fram, men gömmer sig igen, så snart det upphör, och på det sättet listar han sig inom godt skotthåll, hukar sig ned bakom ett passande träd och väntar, tills den ädle fågeln åter går upp i spelets hänförelse, hvarpå han utan all tvekan fäller honom i krypsky tte.
Nu har likväl den svenska jagtlagen, som förbjuder tjäderjagt under viss tid, nämligen från medlet af Februari till medlet af Augusti, stämplat sådant smygsky tte såsom olagligt, men det lär dock ännu någon gång öfvas af tjufskyttar i aflägsna landsändar.
Det har öfverraskat mig att höra, hurusom denna föga ridderliga tjäderjagt idkas i Österrike af landtjunkare, som ega vidsträckta skogsmarker och själfva benämna sig idrottsmän. Man kunde lika gärna skjuta en amerikansk hjärpe, medan denne »trummar», och kalla det för idrott. Men kanske är det nyhetens behag i att vara uppe och ute i den tidiga morgonstundens friska luft, som tjusar och hänrycker dessa herrar.
Tjädern förföljes i Sverige också på snön af jägare, som i rask fart på skidor glida fram genom skogens dunkla hvalf gångar.
Tjädertupparne samla sig nämligen under vintern i stora flockar — bortåt hundra i flocken — och de väldiga, svarta fåglarne äro goda skottaflor, där de sitta i träd, som glänsa hvita af snö. De äro dock ganska skygga och svåråtkomliga, h varför de måste skjutas m(^d retf el bössa och kula, vanligen på långt håll. En sådan jagt förtjenar namn af idrott. Det kräfver en hög grad af skicklighet att handttera så väl bössa som skidor.
Källa: Internet Archive ·
