Tillbaka Read Runeberg

Sverige och Svenskarne. Eller från slott till koja

Originalsida 340
Originalsida 340
Originalsida 340
Originalsida 341
340–341

Sida 340

840 FRÅN SLOTT TILL KOJA.

Men jag återvänder till min egen jagt. När jag hade tagit upp min tjäder N:o 2, såg jag en bonde komma i rask fart klifvande uppför sluttningen och emot mig. Till min öfverraskning tilltalade han mig på engelska. Han hade nämligen vistats i Amerika hela sju år. Då han fått höra, att jag var ute och jagade på backarna vid Lena, hade han gått ifrån sitt arbete och kommit för att spraka engelska med mig. Det var så roligt att tala engelska, och han tyckte också mycket om Amerika. Hvarför återvände han icke? Jo, han hade alltid tänkt göra så och hade kommit hem blott på ett kort besök; men så hade han här träffat en flicka och gift sig med henne, och så hade han slutat upp att resa. Och hade jag skjutit en tjäder? Nå, det var lyckosamt. Amerikanare vore alltid goda skyttar. Och en till se'n! Nå, ja; han skulle tag-a den ena och leta reda på den andra i trädet och bära båda två hem till sin stuga vid landsvägen, och jag kunde komma in och hemta dem, när jag passerade förbi på qvällen. Den välvillige mannen stod också vid sitt ord.

Långt bortom höjderna, djupt nere i en bergsravin, där höga ormbunkar vajade öfver ljungen, gjorde Nero ett fast stånd. Jag skyndade ned från åsen; en orrtupp flaxade upp och föll så ögonblickligen till marken. DÄpporte, Nero b) Men hunden ville icke röra sig ur fläcken. Han såg på mig med en skygg, bedjande blick, vände långsamt på hufvudet och stod tvärs för dalsänkan. Jag tog ett steg framåt, så att jag kom bredvid honom, och strax flög ett orrpar upp alldeles under nosen pä hunden, jag sköt både till höger och till venster, innan de hunno höja sig öfver bergåsen. Vid smällen lyfte en fjärde fågel och flög snattrande bort från mina tomma bösspipor.

Nu vandrade jag framåt under en haif timme, tills jag kom upp på ett bergskrön och fick syn på en vacker insjö, som glittrade ett stycke bort nedanför mis^. Samtidigt hörde jag »po! po! po!» Detta är sveuskarnes »hallå» och ropen komrao från mina A^änner, hvilka hade gått ut för att möta mig. Jag såg dem snart långt nedanför bergsluttningen och tog ut stegen för att träffa dem; men då jag redan var dem nära, gjorde Nero stånd emellan oss.

Källa: Internet Archive ·