Sida 389
NÅGRA SVENSKA UTTRYCK. 389
språk, men mycken Ijuflighet, behag och musikahsk skönhet gå förlorade, om en gång svenskan upphör att talas.
Det finnes i svenska språket ett uttryck af allmängiltig användning. Jag svarar för, att jag skall kunna passa in det livar som helst i h varje samtal, och så, att det icke kommer på orätt plats. Det är »ja så», ordagrant det affirmerande »ja», med ett »så», men till betydelsen mera liknande: »är det så?» Det brukas alltid i svar och betyder hvad som helst eller ingenting, allt som man finner för godt att uttala det.
Om ni någonsin får höra två personer tala ett främmande språk och känner er osäker om, hvilket folk de tillhöra, så lyssna bara. Ifall hvarken den ene eller den andre inom två minuter säger »ja så», är det ett slående bevis, att de icke äro svenskar. Det finnes ett »ja så», som tillkänn agif ver bifall till den uppfattning, ni vill göra gällande: »just så»; vidare ett »ja så» af gillande och beundran, med en bugning och ett småleende; ett »ja så» af öfverraskning, undran och förvåning öfver den rysliga berättelse, som ni håller på att framlägga. Nu stå svenskens ögon och mun vidöppna af häpnad, och han drager ut sitt svar i ett långt ja så — å — å — å — å — å — å!» Det gifves också ett tvekande, tviflande »ja så»; det tvära »ja så», »ja så!» hvilket, två gånger upprepadt, angifver, att er vän icke tror ett enda ord af ert tal; det sarkastiska, menande, förringande »ja så»; det bistra »ja så», som är ett »bleklagdt nej»; förbittringens »ja så», fullt så tydligt som en ed; det hotande »ja så», likbetydande med: »jag är färdig att slå dig i skallen»; det behagliga, smeksamma, hartasslika »ja så», hvilket företrädesvis brukas af det täcka könet, och är ett slags ackompagnemang på obligatfiöjt till edert tal och gifver tillkänna, att den sköna lyssnar till och finner behag däri samt uppmuntrar er att fortsätta. Det finns ock andra »ja så», alltför talrika att omnämnas i denna bok. Jag skulle vilja uttrycka den förmodan, att det i menniskosjälen icke gifves någon rörelse, hvilken ej af svenskarne kan uttryckas genom »ja så», blott med skiftning i accentuation och tonfärg för de olika fallen. Hvarje känsla har sitt särskilda »ja så», och det finnes åtminstone
Källa: Internet Archive ·
