Sida 391
NÅGRA SVENSKA UTTRYCK. 391
enda. Yi tältade tillsammans. Det dagliga lifvets ord, hvilka brukades om de föremål, som hvarje stund mötte oss under ett primitivt skede af lifvet, voro desamma ocli liafva föga ändrats under de tusental år, som vi varit skilda. »Fader», »moder», »broder», »sj^ster» äro alla fvra svenska ord, men finns det någon amerikanare eller engelsman, som icke förstår dem? »Syskon» begagnades utan tvifvel af våra gemensamma förfäder på den äldre stenålderns tid, men under de många flyttningar, som vår gren af den germanska stammen fått företaga, bar ordet tappats bort. Låt oss bemta det tillbaka. Det är icke ett nytill verkad t ord, ej beller en konstgjord samling bokstäfver. Det bar brukats i sekler. Det är en del af vårt arf. Det står så nära vårt »sister», att vi kunna få en föreställning om dess betydelse, men på samma gång så pass långt därifrån, att det icke beböfver förvexlas därmed. Det är det enda bemlifsord, som vi nu sakna, det enda, som bvarje barn, bvilket eger bröder ocb systrar, bar bebof af. Låt oss göra det till vår egendom ocb så sammandraga tre ord till ett.
I språkforskare — i Amerika ocb England — jag bugar mig vördnadsfuUt för eder ocb önskar långt lif, belsa ocb välgång åt eder, edra föräldrar, edra barn och edra »syskon».
Svenskarne äro icke hädiska af sig. De svärja sällan vid Gud eller vid någon af ljusets makter. Om de alls svärja, så är det vid mörkrets makter, ocb äfven då draga de sig för att nämna djäfvulen vid hans rätta namn. De »gå som katten kring het gröt» och kalla honom »fan», bvilket ord härledes från »fienden», d. v. s. den lede fienden eller »den onde». Svenskarne, som vilja säga »djäfvul», men tycka, att det icke passar sig, nedtysta således sina betänkligheter och lugna sina känslor genom att säga »fan».
Det vanligaste sätt, hvarpå mörkrets makt anropas, består i att säga »ta mig fan», men stundom, när en svensk är mäkta ond, vill han svärja vid mer än en djäfvul, ity att en enda sate icke förslår för tillfällets kraf. Det antal, som vanhgen tillfredsställer en svensk, när han blifvit riktigt förgrymmad, är sjutton. »Ta mig sjutton djäflar» är den då brukhga svordomen, ehuru en mera hyfsad person utelemnar »djäflar» och svär vid »sjutton».
Källa: Internet Archive ·
