Sida 398
398 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
Vid slutet af middagen bör ni föreslå värdens och värdinnans skål i ett tal, så nätt och vackert, som ni kan åstadkomma.
Därpå resa sig alla, knäppa ihop händerna och buga sig ännu en gång rundt omkring bordet. Sedan tager en hvar värdinnan och värden i hand och tackar helt enkelt med orden: »Tack för maten.» Värden svarar: »Väl bekommet.» Några dagar efteråt, då ni gör visit hos värdfolket, är det första, som ni säger: »Tack för sist.»
När man är på bjudning hos en svensk familj, kan man svårligen tro, att icke Sverige är ett land, som vältrar sig i rikedomar. Men svenskarne äro lika stolta, som gästvänliga, och ehuru de lefva enkelt i det h vardagliga, så undfägna de eder gärna, i fall ni blir bjuden till middag, med ett slöseri, som är ej mindre öfverdådigt än älskvärdt.
Vid middagar Den famille^^ är det en vacker nordisk sed att låta det yngsta af barnen, som kan tala, läsa bordsbönen. Den ljuslockiga småttingen står vid fars och mors sida, och alla böja sina hufvud, medan barnet med klar och behaglig röst framsäger en vers, i hvilken man beder Gud att välsigna maten. När måltiden är slut, står samma lilla barn upp igen och tackar Gud för maten.
Hos de fattiga kan måltiden bestå endast af sill och potatis eller måhända i någon tarilig koja af välling eller gröt, men ingenstädes frambäras till alla goda gåfvors gifvare mera fromma tacksägelser för hans godhet.
När det i en familj finnes tre eller fyra småbarn, pläga de stundom tura om, så att en hvar har sin dag för att läsa till och från bordet, och den, som har turen, känner sig stolt däröfver.
När ett stort middagssällskap är bjudet eller en främling gästar familjen, plägar dock den ifrågavarande seden få hvila, såsom varande allt för svensk och enkel. Enkel är den nog, men ej dess mindre vacker. Först sedan man flere år vistats bland svenskarne, lärt sig tala deras språk och vunnit deras förtroende, kan man till sist blifva ansedd såsom en inföding och få bevittna många vackra bruk i
Källa: Internet Archive ·
