Sida 447
KAPITEL XXXIX.
SKÄRGÅRDEN.
I
' ^'(et fria lifvet bland holmarna lockade mig åter en gång ut i skärgården. Då jag sprakade med den muntre kaptenen på Gustafsberg III i det lilla åttkantiga styrhuset på öfre däcket, under det att vi seglade utåt Östersjön, fick jag till min ledsnad veta, att ångbåten skulle gå endast så långt som till E-unmarö. Detta var en missräkning, ty man hade sagt mig, att båten skulle gå till det aflägsna Nämdö, och jag hade gjort upp med Edla och Ellen, att de skulle ro öfver till landningsplatsen Bunkviken och möta mig.
Efter att hafva satt passagerare och gods i land vid Eunmarö, skyndade kaptenen sig godhetsfuUt i väg och förde mig till Östan vik, vid norra änden af Nämdö, och här förmådde jag gubben Nils Melander att ro mig till Bunkviken på södra änden af ön.
Den gamle sjömannen rodde mycket långsamt, och hans rankiga båt läckte betydligt; men just som jag tittade mig omkring efter en passande plats, för att stiga i land och ösa vattnet ur båten, upptäckte jag till min glädje en stor eka, hvars båda segel voro uppe och slogo för vinden, fastgjord vid den glatta klippstranden. En karl i blå ylleskjorta, med byxorna nedstoppade i stöflarna och händerna i fickorna, stod uppe på klippbranten.
))IIör där! kan du föra mig ned till Bunkviken?»
Källa: Internet Archive ·
