Tillbaka Read Runeberg

Sverige och Svenskarne. Eller från slott till koja

Originalsida 605
Originalsida 605
Originalsida 604
Originalsida 605
604–605

Sida 605

LYSEKIL. 605

tegel, syntes alls icke passa till den gammalmodiga och kulna fiskarbyn.

Jag såg i denna ett stort ocli beqvämt hus, omgifvet af en treflig trädgård. Jag hade icke behof af att fråga, hvem som var dess lycklige innehafvare, ty snart visade sig en prest, som, med en öppen bok i handen, gick fram och tillbaka på den breda verandan. Just som vi seglade vår väg, kommo två flickor roende in i hamnen med en båtlast ved. Båten var stor och veden högt uppstaplad, men flickorna rodde på af hjärtans lust. De hade svarta sjaletter knutna kring hufvudet, och deras rödletta kinder, blå ögon och präktiga, hvita tandrader visade sig till sin fördel, medan de nickade och logo åt oss hjärtligt och gladeligt.

När vi på återvägen foro förbi Tången, mötte vi ångfartyget Albert Ehrensvärd, hvars däck var alldeles svart af beväringsynglingar, som från årets möte återvände till sina hem långs, kusten. De skreko och hurrade med lif och lust och svängde sina mössor för att helsa oss, då vi seglade förbi.

På en af våra utfärder från Lysekil gingo vi i land vid det lilla fiskläget GruUholmen, ryktbart såsom det äldsta fiskläge i Bohuslän, i det att denna klippholme blifvit bebyggd så långt tillbaka, som på Hakon Hakonssons tid, emellan 1.240 och 1.260. Men Gullholmen kan grunda sitt rykte på en giltigare anledning än denna omständighet. Det är ett gammalt bruk hos bankfiskarne från Gullholmen, att, när en af båtlaget dör, hans kamrater sedan alltid på sina kryssningar i Nordsjön föra med sig en rad krokar, benämnd backa, och all den fisk, som tages på denna, sättes samvetsgrant åsido för att lemnas till den döde båtkamratens enka eller minderåriga barn. Fiskarstugorna på Gullholmen voro kringströdda på den ovala klippan ungefär med samma regelbundenhet och ordning, som smulor på ett bord. Stigarna — det fanns ingen möjlighet att bruka ordet gator — giiigo i zigzag mellan de röda kojorna och klängde upp och ned öfver bergshöjden, sådan denna var af naturen. Där lutningen var brantast, voro ståltrådslinor spända, så att man med ett handtag kunde rädda sig från fall.

Källa: Internet Archive ·