Sida 606
606
FRÄN SLOTT TILL KOJA.
På ett ställe hade en liten aflång hög med jord, ungefär lika stor som en graf, förts upp på berget. Den var omsorgsfullt inhägnad och tjenstgjorde som trädgård. I hela fiskläget fanns icke tillräckligt med jord att tj en a till graf åt den spädaste af dess inbyggare. Men då jag gått öfver en bro till den stora Hermanön, fick jag se ett enkelt kapell och rundt omkring det den lilla kyrkogård, där det goda folket på Grullholmen får hvila efter döden. Den smala spång, som för dit, är i sanning en »suckarnas bro». På kyrkogården funnos små hvitmålade träkors samt flata hällar och vårdar af sten, och här, i detta aflägsna nordiska
fiskläge, hade de lefvande på de dödas vårdar inristat samma längtan efter ro, samma odödlighetshopp och samma brinnande åstundan att mötas igen bortom grafven, som i hvarje tidsålder och hvarje luftstreck funnit uttryck i folkens böner. Ett tvillingskors reste sig öfver två sida vid sida liggande grafvar. Dessa kors hade en gemensam horisontal slå, som gick på tvären från den ena uppståndaren till den andra och på ett rörande sätt förenade de graf var, som gömde man och hustru, hvilka innerligt hoppats att icke blifva åtskilda i det okända landet bortom lifvets gräns.
Helt nära reser sig en klippbrant högt öfver både kyrkogården oeh kapellet. Längst uppe på klippspetsen står en hög utkiksställning, hvilande på långa rödmålade spärrar. Jag klättrade på en lång stege upp till detta lotsnäste och blickade ned på skärgårdens väldiga gråstensmassor, som lågo strödda rundtomkring, och på de blåa hafsrymderna emellan dem. Det såg ut, som om något vulkaniskt utbrott hade öfversvämmat hela kusten med smält
SAMMANBYGGDA KOES. Grafvård öfver en fiskare och hans hustru på Hermanö.
Källa: Internet Archive ·
