Teknisk tidskrift 1923

114

TEKNISK TIDSKRIFT

14 april 1923

Den gamla, väl inarbetade svenska exportindustrien har under dessa omständigheter föga gagn av sitt goda namn och sin ordnade försäljningsorganisation. Drivna av nöden koncentrera sig alla lands fabrikanter på de ännu möjliga marknaderna, och enda möjligheten för den svenska industrien att ej undanträngas ligger i att kunna följa det allmänna prisfallet. Försäljningar om ock i relativt liten skala kunna göras, men endast till pris, som ytterst bestämmas av de utländska konkurrenternas produktionskostnader. Vi ha alltså från den tidigare åtminstone delvis rådande kvalitetskonkurrensen tvingats in i en ren priskonkurrens, där den gamla, goda varan visserligen kan säljas, men endast på villkor, att priset sänkes till närheten av den utländska konkurrensens yttersta bud.

I denna svåra kamp har endast den utsikt att halla sig uppe, som kan arbeta med tillverkningskostnader, jämförliga med utlandets, och, som tidigare framhållits, är den svenska industrien ganska ogynnsamt ställd i jämförelse med de stora industrilandens.

Om redan av naturliga skäl vår verkstadsindustri är i ett svårt läge, och sannolikt aldrig kunnat komma ut och växa sig stark på världsmarknaden under ren priskonkurrens, så äro svårigheterna ännu större under de särskilda förhållanden, som uppstått efter kriget.

För att få en uppfattning om dessa omständigheter, är det nödvändigt att gå något mera i detalj.

Vad först angår den för produktionskostnaderna grundläggande frågan om arbetslönerna, har Sveriges verkstadsförening i slutet av förra året utarbetat en jämförelse mellan dessa å ena sidan i Sverige och å andra sidan i England, Frankrike och Belgien, alltså land som kunna anses representera den europeiska storindustrien under ej allt för mycket förvirrade valutaförhållanden. Tyskland och andra synnerligen valutasvaga land äro ej medtagna, varför jämförelsen i varje fall ej blir missvisande till vårt lands favör. Det visade sig, att arbetslönerna i vårt land voro högre än i de tre jämförelselanden, och detta ej blott med avseende på deras absoluta storlek, reducerad till viss valuta, utan även med hänsyn till deras köpkraft i det egna landet. En jämförelse med lönerna här i landet 1914 visade även, att i medeltal en viss överkompensation förefanns.

Det kan alltså anses konstaterat, att lönerna i slutet av föregående år här i landet voro så väl efter internationell som inländsk måttstock avgjort för höga.

Det är väl knappast nödigt att inför detta auditorium framhålla, att arbetslönens höjd inverkar ej endast på den i en självkostnadskalkyl ingående posten »arbete», utan även — direkt och indirekt — på de andra posterna, material och omkostnader. I själva verket är ju, om man går till grunden, nästan hela självkostnaden en inkarnation av arbete i olika former, varför en skillnad i arbetslönen till nästan hela sitt belopp inverkar på den slutliga självkostnaden.

Vad arbetskostnaderna beträffar var alltså vår ställning relativt den europeiska storindustrien avgjort försämrad i jämförelse med förkrigsförhållandena.

Med anledning härav beslöts även företaga en lönereduktion, som visserligen ej skulle ha återställt jämvikten, men dock i någon mån förbättrat vår ställning, nämligen ungefär motsvarande levnadskostnadernas minskning här i landet sedan sista löneregleringen i början av 1922. Som bekant torde vara misslyckades detta emellertid i grund, i det att verkstäderna ej endast fingo retroaktivt taga tillbaka den utförda reduktionen och fastställa årsskiftets löner att gälla hela innevarande år med dess lägre levnadskostnader, utan även på åtskilliga ställen vidtaga avsevärda höjningar samt bevilja avlönad arbetaresemester. Tillståndet blev alltså, och är i detta ögonblick, ännu ogynnsammare än under föregående år.

En annan viktig faktor är arbetstiden. Allmänt bekant

är, hur på politiska grunder en lagstiftning om åttatimmarsdag genomfördes trots de allvarligaste varningar från industriellt och kommersiellt håll. Vad denna minskning i arbetstiden betyder, har ju varit mycket omstridt, och enligt min mening har man gjort en enkel sak onödigt komplicerad. För mig är det ett axiom, att i den mån en minskning i arbetstiden ej kompenseras genom en av arbeislidstninskningen möjliggjord och orsakad ökning i produktionsförmågan ovillkorligen en produktionsminskning, motsvarande den okompenserade delen av arbetstidsminskningen måste uppkomma, och att denna produktionsminskning måste få till följd en motsvarande konsumtionsminskning, dvs. sänkning av levnadsstandarden i genomsnitt räknat. Man måste akta sig för det vanliga misstaget, att svårigheterna skulle kunna övervinnas genom utvidgning av de industriella verken. Härigenom kan visserligen ett visst verks produktion bibehållas, men mot det pris, att ett större antal personer sysselsättas med produktionen, varav ju följer en minskning i den på var och en kommande delen av resultatet.

Nu synes det ostridigt, att arbetstidsminskningen ej medfört någon avsevärd eller ens konstaterbar ökning av produktiviteten. Medgivas bör, att frågan är svår att exakt utreda, då ett flertal andra faktorer spela in, och jag understryker, att det här är fråga endast om sådan produktionsökning, som står i orsakssammanhang med tidsbegränsningen och alltså ej kunde ha uppkommit utan denna. Vid sådana arbeten, där redan på förhand arbetstiden rationellt utnyttjades, och arbetet i övrigt bedrives under oförändrade förhållanden, har jag emellertid ej kunnat konstatera någon ökning i produktiviteten.

Under sådana omständigheter är det obestridligt, att en viss belastning på samhället i dess helhet blir en följd av arbetstidens minskning. Hur denna belastning sedan fördelas på olika individer eller institutioner beror på omständigheterna såsom konjunkturer, organisationsförhållanden m. m. [

När, som jag ovan visat, reallönerna f. n. ej äro lägre utan snarare högre än 1914, är det tydligt, att ej arbetarna bära de ökade produktionskostnaderna, och när för-j säljningsprisen i medeltal ingalunda innebära kompensation : för de högre tillverkningskostnaderna, är det klart, att ej heller den stora allmänheten utan just de industriella verken ha att draga lasset.

Hur ställa sig nu de motsvarande förhållandena i utlandet?.j

I Frankrike finnes åttatimmarslag i teorien men negli-j geras alldeles i praktiken. Likaså i Belgien. Hur det är i England kan jag ej exakt angiva.

Så mycket är dock visst, att åttatimmarslagen ytterligare 1 försvårat verkstadsindustriens ställning på världsmarknaden.*

Vi torde alltså kunna utgå ifrån, att under nuvarande förhållanden vår verkstadsindustri är tillbakasatt beträffande så väl arbetskostnader som möjlighet att utnyttja arbetstid^ och produktionskapital. Kommer härtill nu de inlednings-y vis framhållna allmänna ogynnsamma förhållandena be- 1 träffande transportkostnader m. m., bör det vara tydligt, j att industrien är i ett synnerligen allvarligt läge.

När de mindre fördelaktiga naturliga betingelserna för vår industri framhållas, hör man ofta anmärkningen: » Detta f må vara sant, men svårigheterna motvägas av våra arbetares större duglighet och vårt folks tekniska begåvning»!

Sant är, att våra industriarbetare ofta äro mycket dug-l liga, men att tro på någon genomsnittligt högre arbets-' intensitet här i landet än t. e. i England eller Frankrike är att vara offer för en illusion.

Sant är även, att vårt folk har en betydande teknisk' begåvning, och utan att göra detta möte till någon institution för inbördes berömmelse, tror jag, vi kunna vara eniga om, att den svenska ingenjörskåren i allmänhet intager en ganska hög ståndpunkt.