Teknisk tidskrift 1923

ALLMANNA AVDELNINGEN

215

t juli 1923

Ännu har icke berörts en för arbetaren synnerligen viktig :talj, nämligen frågan om huru arbetstiden och ackordet stställes. Av särskilt intresse är att alla ackord, som lämnas för gamla såväl som nya arbeten, äro grundade l tidsstudier, och för detta maktpåliggande arbete äro anillda 16 män, vilka till sin hjälp ha 6 flickor. Under >ril månad sattes c:a i ioo ackord grundade på nya Isstudier, och totala antalet ackord under samma månad >pgingo till c:a 7 000 stycken.

Att i detta samband redogöra för huru dessa tidsstudier tagas torde icke vara nödvändigt. För dem, som äro intresserade av att taga närmare kännedom om de här använda metoderna, hänvisas till Mr. Dwight V. Merrick/s bok »Time Studies for Rate Setting». Mr. Merrick har alltsedan omorganisationen vid W. R. A. Co. vidtogs haft överinseendet över tidsstudiearbetet, och han torde vara en av staternas mest tränade och anlitade tidsstudiemän.

Olof Käm ekull.

STANDARDISERING UR SVENSK INDUSTRIS SYNPUNKT.

(Forts. fr. sid. 207.)

Efter Kommerserådet Enströms föredrag begärdes ordet

överingenjör H. Törnebohm, SKF, Göteborg, vilken orde följande inlägg:

Av föredraget ha vi fått veta, att en omfattande standardiringsorganisation numera finnes här i landet. Man kan med nke härpå göra sig några frågor. Första frågan är; r det nödvändigt, att ett så stort och omfattande standardiseringsarbete, som nu är igångsatt, bedrives? Kan icke detta arbete utföras på ett enklare sätt och av en mindre tung apparat? ästa fråga är:

an icke den. eventuellt önskvärda standarden helt enkelt erhållas på så sätt, att man fastställer som nationella standards redan i utlandet befintliga, fastställda dylika? tterligare en fråga må vara denna:

an icke varje industriföretag självt sköta om sin standard och på så sätt vinna de med standardiseringsbedrivandet önskade fördelarna?

Då jag haft nöjet att syssla med standardisering allt sedan ;n nuvarande rörelsens uppkomst här i landet, vill jag drista ig att i korthet söka lämna svar på dessa tre frågor. Jag 11 då förutskicka, att jag icke känner så mycket till, vad riga hittillsvarande standardorganisationer inom det elekiska facket och inom byggnadsbranschen sysslat med, varför g inskränker mig till att betrakta det hela ifrån maskininduriell synpunkt.

Till svar på den första frågan angående stora och omfattande andardiseringsorganisatiouers nödvändighet vill jag påstå, att tvecklingen från det första i blygsam skala år 1918 påbörjade andardiseringsarbetet till den nuvarande stora organisatioen städse framtvingats i en naturlig och logisk följdriktighet, örst var det sålunda tre industriföretag, som beslöto att an- ;afTd gemensamma standards. Orsaken till detta steg var, .t dessa företag, som hade gemensam exportförsäljningsorgaisation, funnit, att, därest man hade gemensamma standards, culle billigare inköp av de standardiserade elementen kunna öras. Vidare, då vissa maskinella detaljer bättre passade den 1a verkstaden att tillverka än den andra, var det fördelaktigt tt i en verkstad emellanåt arbeta efter den andra verkstaens ritningar. Att göra detta är ju endast med svårighet löjligt, om ej gemensamma standards med likartade beteckingar äro införda å ritningarna. Till dessa tre industriföreig anslöto sig efter kort tid ytterligare tre, vilkas ledningar isågo den stora betydelsen av att med tiden komma fram till ti mekanisk verkstadsstandard över de enklaste elementen, isom skruvar av allehanda slag, kilar, konor, kugghjul m. m. å bildades den första, numera s. k. gamla standardiseringsommittén. Att märka är, att denna kom till stånd utan någon nn helst påverkan av den i Amerika och Kngland sedan flera r tillbaka bedrivna standardiseringsrörelsen. I Sverige påjrjades sålunda det nationella standardiseringsarbetet på eget ntiativ och icke, såsom man möjligen skulle kunna tro, av n slags efterhärmningslusta. I Tyskland påbörjades arbetet venledes år 1918, men utan att den gamla standardiseringsommittén i början hade kännedom därom. Detta är sagt för tt påvisa, att fullt verkliga bevekelsegrunder varit orsaken till tandardiseringsarbetets uppkomst här i Sverige. Den gamla tandardiseringskommittén arbetade ungefär under ett år, och det är sagt — med ett värdefullt arbetsresultat. Så småingom visade det sig emellertid oundvikligt att, framförallt

med tanke på nödvändigheten av förhandlingar med utländska standardiseringsorganisationer, någon förening eller myndighet av mera eller mindre officiell karaktär toge hand om saken. Denna myndighet blev Sveriges maskinindustriförening, och så uppstod Sveriges maskinindustriförenings standardkommission. Hur arbetet i denna kommission bedrivits, torde vara bekant, och likaså är det av det hållna föredraget bekant, att denna kommission liksom den elektriska standardkommittéri m.* fl., vilka såvidt jag förstått, ävenledes framkommit i eu naturlig utvecklingsprocess, givit anledningen till nuvarande Svenska industriens standardiseringskommission. Föredragshållaren har omnämnt motiveringen för denna påbyggnad.

Den andra frågan rörde sig om möjligheten att helt enkelt adoptera utländska standards. Att så icke kan gå för sig beror på flera omständigheter:

1. En internationell standard föreligger i allmänhet icke. Tyskland går sin väg, Frankrike sin, England sin, Amerika sin osv. Vilket land skall man följa? Man vinner ju icke enhetlighet, om varje industri väljer sin av någon av de utländska.

2. Det är ofta så, att en hel del element icke äro av den stora betydelsen, att överensstämmelse med utlandet är absolut nödvändig, ehuru alltid önskvärd. I så fall gäller det att taga hänsyn till svensk praxis och se till, att denna såvidt möjligt följes för att undvika alltid kostbara ändringar. Naturligtvis skall detta ske under aktgivande av, att de tekniskt vetenskapliga fordringarna aldrig lämnas åsido.

3. vSverige liksom varje land har sitt särskilda kynne i industriellt avseende. En standard, som passar för ett land, som har att huvudsakligen taga hänsyn exempelvis till en helt förhärskande urindustri, passar naturligtvis icke bra för ett land, som vid fastställandet av standards huvudsakligen har att tillgodose kravet från exempelvis varvsindustrien. I de stora industriländerna, där man icke kan tala om ett särskilt industriellt kynne och där man alltså har alla sorters industrier representerade, måste man ju lösa svårigheterna på det sättet, att man fastställer en standard, som passar för urindustrien, en annan, som passar för varvsindustrien m. m. I de smärre länderna är detta knappast nödvändigt, utan får man där ofta kompromissa och antaga en enda standard, som passar så väl som möjligt för hela landets industri.

Den tredje och sista frågan var den, huruvida icke en individuell standardisering kan anses giva tillräckliga fördelar. Svaret på denna fråga har ju egentligen redan lämnats. Jag vill emellertid genom att andraga ett exempel visa, varthän en individuell standard leder. SKF, som, såsom den standardindustri den är, alltid har gått mycket långt ifråga om att använda standardiserade element, har sedan gammalt betjänat sig av en individuell standard på en hel del maskinelement, såsom de enklaste skruvar, kilar, handtag m. m. upptill mera komplicerade sådana, såsom snäckhjul, rattar, skåpdörrar, maskinstativ m. m. För att få nytta av en på papperet lagd standard måste i allmänhet de standardiserade elementen tillverkas i parti och föras på förråd. Så har ock hos SKF skett och säkerligen ha många iooco tals kronor sparats härigenom under årens lopp. Emellertid har en liten för några år sedan gjord utredning givit vid handen, att förrådsbeståndet på sådant sätt växer ut oproportionerligt. Ju mindre företaget är, ju värre blir detta missförhållande. Det visade sig hos SKF, att förrådsbeståndet av sådana element som skruvar uppgår ända