Teknisk tidskrift 1923

14 juli 1923

ALLMANNA AVDELNINGEN

217

att »len är försedd med Morsekona, utan man kan även köpa utländska borrar och vara säker på samma sak. På fräsmaskiner åter är förhållandet ett annat. En del hava II & S kona, andra Morse, en tredje åter Metrisk kona. På svarvar hava säkerligen icke två fabrikat samma spindelnos, vilket åter betyder, att man t. e. ej kan flytta en chuck, som passar på en maskin, till en annan maskin av annat fabrikat men i övrigt av samma storlek.

Köper man en fräs från en verktygsfabrik och vill hava den levererad från lager, kan man ej vara säker på att denna fabriksstandard på hål och kilspår i fräsen stämma med den ifrågavarande avnämarens egen standard.

Ett annat område där önskvärdhet av standardisering framträdt är ritningar. När en verkstad av en eller annan orsak nödgas beställa detaljer på annan verkstad händer det ofta att ritningarna äro försedda med material-, tolerans- och bearbetningsbeteckningar som äro fullständigt oförståeliga i en annan verkstad. Detta förorsakar skriveri, förklaringar och ej sällan dyrbara misstag. Dessutom händer det ofta vid dylika tillfällen, att de båda verkstäderna ej hava samma normaldiameterserie, dvs. begagna sig av samma tal vid måttsättning på diametrar, eller vad värre är, ej hava någon normaldiatneterserie alls utan begagna sig av vilka mått som helst såsom 77, 79, 8 1 , 83 osv. Detta medför att verkstaden som skall utföra arbetet efter de främmande ritningarna måste anskaffa nya verktyg såsom borrar, brotschar, dornar och toleransverktyg för att kunna utföra arbetet ifråga, vilket givetvis leder till arbetets fördyrande. Detta har jag ofta sett exempel på i min verksamhet.

Dessa få exempel visa hän på nödvändigheten av att få en verkligt genomförd standardisering inom verkstadsindustrien.

Sveriges maskinindustriförening har genom sin standardiseringskommission, som varit i arbete sedan 1919, utfört ett grundläggande och betydelsefullt arbete för åstadkommandet av en svensk standard på maskinelement. Sålunda har under samverkan med maskinindustrien ett 60-tal standardtabeller på gängsystem, skruvar, muttrar, pinnar, kilar, nitar, bultar, normaldiametrar m. 111. fastställts.

För att detta arbete verkligen skall bliva fruktbringande måste dessa standard också verkligen införas på verkstäderna. Det kan givetvis ej gå på en gång, som redan nämnts, utan måste taga en rätt så lång tid i anspråk. Därför måste vi gripa oss verket an med införandet av de utarbetade standards medan tid är, så att vi i detta avseende ej bliva distanserade av övriga industriländer där standardiseringsarbetet drives intensivt. Här har den i december inrättade Svenska industriens standardiseringskommission en stor uppgift att fylla. Dess strävanden böra kraftigt understödjas av industrien.

Direktör A. Kruse, sekreterare i Svenska industriens standardiseringskommission gjorde härefter följande inlägg: .

Med anledning av att en av de ärade talarna framställt direkta frågor rörande dels om det bestämts, huru långt standardiseringen inom landet skall kunna drivas, och dels huruvida icke blott detaljstandardisering, utan även standardisering av typer m. m. skulle komma att bliva föremål för fastställelse inom den svenska industrien, vill jag framhålla, att den centrala svenska standardiseringsorganisation, som nu arbetar, icke kunnat uppdraga någon skarp gräns för standardiseringsarbetet, utan får i varje fall sådana spörsmål bliva föremål för ingående prövning. Det bör emellertid icke förvåna att nämnda frågor blivit uttalade, ty industriell standardisering är ett fastlåsande av form och dimensioner m. m., varför standardiseringsåtgärder måste motses med oro, om nämnda rörelse icke hålles inom erforderliga gränser. Någon fara för den industriella utvecklingen på olika områden genom det påbörjade standardiseringsarbetet föreligger icke, ty den arbetsplan efter vilken det industriella standardiseringsarbetet här i landet skall bedrivas hindrar varje äventyrlighet i sådana avseenden.

Så t. e. fordras för att en föreslagen standard skall kunna bliva fastställd som svensk standard bl. a. följande villkor:

Den föreslagna standarden skall anses komma att bliva till allmänt gagn och ekonomisk nytta; den skall anses kunna oförändrad äga bestånd avsevärd tid framåt, då hänsyn tages till utvecklingen på området; den skall vara utarbetad med hänsyn till såväl vetenskapliga som tekniska och ekonomiska

fordringar, samt uppfylla krav på god formgivning; och den skall vidare kunna påvisas åstadkomma begränsning av förekommande ntföringsformers antal, utan att normala behov åsidosättas.

Dessutom uppställes även som fordran, att från den berörda industrien själv en stor majoritet för standardförslaget skall kunna påvisas. Industrien har nämligen huvudbestämmanderätten i dessa frågor. Olämpliga standardiseringsbeslut kunna därför icke påtvingas industrien.

Någon fara för att industriens utveckling skall komma att fastlåsas eller föi'svåras föreligger sålunda icke i något avseende. Däremot har icke någon begränsning för standardiseringsarbetet kunnat fixeras, alldenstund förhållandena inom olika branscher förete mycket stora olikheter, och standardiseringen måste lämpas efter desamma. Erfarenheterna från utlandet hava emellertid givit vid handen, att synnerligen stora fördelar kunna uppnås genom industriell standardisering av såväl detaljer, typer som normer, och vi böra här i landet se till att vi icke bliva efter på detta område.

Ingenjör B. Traneus, Sveriges elektroindustriförening, fram förde följande synpunkter;

Frågan om anpassning av svensk standard efter utländska normer, vilken vidrörts av en föregående talare, är för den svenska elektroindustrien av om möjligt ännu större betydelse än för den allmänna maskinindustrien,

1. därför att elektroindustrien exporterar i rundt tal l/3 av sin produktion och

2. därför att standardbestämmelserna i synnerligen hög grad inverka på produktionspriset.

Jag skall be att i korthet få belysa denna senaste punkt.

Sverige intager beträffande elektrotekniska.normer en ledande ställning i världen, då våra bestämmelser rörande provspänningar och tillåtna övertemperaturer för maskiner och apparater, provspänningar och isolationsväggar för ledningar och kablar etc. tillhöra de strängaste, som existera. Nu går tendensen i flera länder mot en lägre standard i dessa och andra liknande hänseenden. Så vidt jag kan bedöma, står den svenska elektroindustrien inför ett mycket svårt och betydelsefullt val, då det gäller att avgöra, huruvida vi skola söka nå överensstämmelse med denna lägre standard eller icke. A ena sidan måste man ju säga sig, att vi bliva mycket ogynnsamt ställda genom vår högre standard, om den framtida konkurrensen, som på en del håll förmodas, kommer att urarta till en ren priskonkurrens från att tidigare hava varit en kvalitetskonkurrens. Det kanske ej heller ligger ur vägen att förmoda, att vår höga standard är ett utslag av den bekanta svenska strävan efter en onödig kvalitet och soliditet. Å andra sidan ser jag emellertid den enda möjliga förklaringen till att vår elektroindustri även under senare år kunnat exportera en så stor del av sin tillverkning, som förut nämnts, i den förstklassiga kvaliteten hos dess tillverkningar. Ävenså skulle jag för min personliga del tro, att världsstandarden hos dessa varor alltid kommer att nödgas förbli relativt hög, ty ju mera universell användning den elektriska kraften får, desto större värden i egendom och människoliv , sättas på spel genom användning av mindrevärdiga hjälpmedel för dess handhavande. Jag skulle därför hålla före, att man med mycket stor försiktighet bör giva sig in på en anpassning efter internationell standard av svenska normer på det elektrotekniska området, i den mån detta skulle innebära accepterandet av en lägre standard.

Disponent H. Lönnqvist, Falkenberg, gjorde följande ut talande:

I de synpunkter, som framhållits av kommerserådet EnsTröm och de herrar, som hittills yttrat sig i diskussionen angående standardiseringens betydelse för rationell tillverkning och bekvämare, förbilligad anskaffning för konsumenterna, ber jag att till alla delar få instämma. Många goda resultat hava vunnits på detta område, men mycket återstår ännu att uträtta.

Vad standardisering inom verkstadsindustrien beträffar, skulle jag vilja påpeka en detalj av ganska stor vikt, nämligen betydelsen av samarbete för åstadkommande av en lämpligare standardisering av rundjärn och rundstål. Då de svenska järn-