Teknisk tidskrift 1923

386

TEKNISK TIDSKRIFT

8 dec. 1923

fälle jämföra översättningen med det latinska originalet, av vilket senare torde finnas endast ett fåtal exemplar kvar i vårt land1.

En bergsmans slutintryck torde efter genomläsandet av verket kunna sammanfattas i: vilken skada att denne, sin tids störste bergsman, sen slog sig på religionssvärmeri.

Det är oss väl bekant, vilket välsignelsebringande inflytande SwedenborGS arbete hade på Sveriges bergshandtering, och huru detta ökades genom de impulser, som av detsamma väcktes hos hans lärjunge — kan man säga — Sveriges andre store bergsman Sven Rinman i hansmångsidigabergsmannagärning.

SwedenborGS stora verk har ej varit glömt men föga i sin helhet allmänt så känt, som sig bort, vilket det nu kan bli tack vare Sjögrens och hans medhjälpares energi och oförtrutna arbete samt förlagsfirmans offervillighet. Heder åt de männen!

Ledsamt nog saknas i företalet namnen på de latinare, som haft förtroendet översätta verkets text till flytande svenska, och anmärkes där endast, att mycket arbete av andra behövts för att sedan få in rätta bergsmannauttryck — nå det första arbetet var nog det värsta, och mot det senare kanske kan invändas, att det ej överallt är i stil med 1730-talets svenska bergsmannaspråk och dess termer2.

När Swedenborg skrev de Ferro, tillämnade han sitt verk ett vida större omfång, än det fick, ty han talar i företalet om beskrivandet av samtliga (då kända) metallers egenskaper och framställning. Däri fäller han ock några ypperliga yttranden om yrkeshemlighetsmakare och s. k. sakkunnige, vilka omdömen nog gälla ännu i den dag som i dag är. Över alkemister uttalar han där och flerstädes sitt förakt, över kemisternas arbeten åter sin beundran.

Arbetet är indelat i »Böcker» och »Paragrafer».

Första boken:

Första bokens 168 första sidor ägnas uteslutande de svenska järnframställningssätten. § 1. rosthögar, rost- och masugnar och förfaringssätten vid dem; § 2. färsksmide i tyskhärdar; § 3. den gamla myrjärnssmältningen; § 4. sjömalmssmältningen; § 5. osmundsjärnsberedningen på SwedenborGS tid; § 6. tackjärnsblåsningen i Dannemora; § 7. vallonmetoden sådan den utövades i Dannemora. Härefter följa 14 paragrafer om utländska förhållanden. § 22. beskriver försök att spara träkol i masugn genom uppsättande av även ved och torv, § 23. om japaners, kinesers och malajers järn- och stålberedningsmetoder. § 24. omtalar sätten att färska tackjärn till stål; § 25. Reaumurs m. fl. sätt att mjukgöra hårdt tackjärngods (dvs. omvandla vitt tackjärn till grått); § 26. järns och isynnerhet stålets mjukgörande m. m; § 27. om skär. och valsverk.

För oss svenskar bjuda paragraferna 1 — 7, 22 och 27 ovedersägligen största intresset.

§ 1. Vid beskrivandet av malmernas röstning påpekar S. att dubbelrostning den tiden aldrig användes i Sverige, huru svavelrika malmerna än voro, men anför han, att man väl visste att kolåtgången blev mindre, om de uppsattes välrostade.

Vad masugnarna angå kan man säga, att reglerna för god grund ännu gälla, om ock S. i likhet med den tidens vetenskapsmän ansåg deras riktighet bero på att värme och köld voro två mot varandra stridande fluida. Att fuktighet vid bälgarna då (med kall bläster) måste inverka synnerligen oförmånligt förstå vi.

Masugnarna byggdes med kolossalt tjocka yttermurar, ofta fortsatta upptill i mulltimmer, vilket byggnadssätt pågick ända fram på 1820 — 30-talen, men redan på S:s tid hade de svenska masugnspiporna cirkelrund genomskärningsarea, därvid i utveckling långt framför utlandets med fyrkantig3. Dock hade vi ej än kommit ifrån de rektangulära ställena, S. i så mycket före sin tid, insåg fördelen av cirkelrunda eller ovala sådana, men säger om möjligheten att införa nyheter i masugnskonstruktionen: masmästarnas konservatism låter dem ej avvika »en nagels bredd från vad de en gång lärt av fader eller annan mästare». Ja, jag gamle bergsman måste skratta, våra heder-

1 Ett från Riksbiblioteket lånat exemplar har legat till grund för recensentens anmärkningar. Bergshögskolan har ett ändra.

2 Jämför t. e. Sven Rinmans Bergverkslexikons språk och termer.

* Den fyrkantiga formen låg på S:s tid för Sverige redan »50 å 100

år» tillbaka i tiden.

liga masmästare äro lika än i det och lika konservativa, som som de voro ej blott på SwedenborGS tid, utan som de säkert också voro på Sturarnas och som en gång »hedningablästrarnes» viktiga smältare voro. Men karlakarlar äro och voro de!

De svenska masugnarna voro på SwedenborGS tid ännu helt små, de högsta 18 å 26 fot (= 5,4 å 7,8 m höga) och med >/, å »/ så stor bukdiameter. Swedenborg förordade, så som sedan blev regel, bukens läge nedanför midtelhöjden. Hans reflexioner om pipmåttens inverkan på svavlets och phlogistons avskiljande äro roliga att läsa och tillhöra den tidens kemiska begrepp, likasom hans åsikter om vida eller trånga ställens inverkan. Kanonmasugnarna byggdes dock med ställen att rymma godset för en hel kanon, som t. e. Finspongs ännu 1820. Masugnarnas förr använda läderbälgar voro på S:s tid ersatta med träbälgar.1 2 tättor liggande bredvid varann i samma formöppuing användes och detta var bruket ännu 50 år senare på Sven Rinmans tid, ehuru man då lärt styra blästern genom att ändra formplåtens lutning. S. utdömer rund formöppning såsom minskande blästerns genomslående kraft. Tättorna fingo ej insticka för långt, ty då »skulle luften inkomma mera vattenhaltig och fuktig».

Angående fyllning och påblåsning samt blåsningen säger S., att den tidens masugnar rymde 12 till 18 lästerkol å 12 tr (= 12 å 18 gr 20 hl). Rinman säger 50 år senare de större rymma 14 de mindre 12 (egendomligt nog). Den med enbart kol fyllda och eldsatta pipan fick först stå dämd 8 å 14 dagar dock med litet malm lagd på översta sättningen för att, som masinästarna på S:s tid sade, »de uppsatta kolen skola underhållas av något näringsämne». S:s observationer vid masugnspåblåsningar visa hans skarpa blick, och funderingarna om phlogiston-, svavel- och salpeterångorna äro belysande för den tidens kemi.

Kolsättningarnas storlek voro 20 hl och till fullmalmuing kom man på 12 å 14 dagar (på S. Rinmans tid på 18 å 21). j S. varnar mot för snabb påblåsning såsom »medförande köld och fuktighets innestängande i murarna». Efter fullmalmning gjordes 12 å 18 sättningar per dygn. Mursättning började man med 8:de dygnet, men den svavelhaltiga malmen borde placeras långt ifrån den kalkiga. På ett annat ställe säges, att limmen — bränd eller rå — placerades midt i uppsättningsmålet. Således väl svavelmalmerna på muren. S:s tecken för hårdsatt och nödsatt gång gälla än i dag och bevisa kanske bäst av allt i hela verket hans skarpa iakttagelseförmåga. Om kok inträffade blott en gång i dygnet ansågs gången utmärkt god. På sidan 64 har han en egen förklaring till slagglagrets nytta. 2 till 5 utslag per dygn gjordes. Dygnsproduktionen höll sig mellan i‘/4 å 41/, ton, kolåtgången till 94 å 300 hl per ton tackjärn. Nedblåsningens buller beskrives med Virgilii vers om Etnas buller.

På S:s tid funnos 79 masugnar i Kopparbergs, '57 i Västmanlands, 177 i Örebro + Värmlands + Västergötlands län, 24 i Uppland, 6 i Gästrik-Hälsingland, 2 »m. fl.» i Södermanland och 17 i Östergötland. För dem i Småland, Västerbotten och Finland redogöres ej.

§ 2. Tysksmidesmetoderna behandlas i denna. De voro den tiden de färskningsmetoder, som användes överallt i landet utom i Roslagen, där De Geerarna infört vallonmetoden som de också gjort vid ett par bruk i Östergötland. Vid ett par Sörmlandsbruk användes kanske ock vallon, där några andra holländare infört det så kallade »franska smidet».

I tysksmidet använde den tidens smeder olika »ställmått» för olika sorters och olika »satt» tackjärn. Swedenborg finner tydligen mycket roligt att var smed hade sina mått och principer, dem han hemlighöll för kamraterna, precis som än våra lancashiresmeder. Vad som menades med rödbräckt och kallbräckt järn visste man sedan länge, men S. säger, att man i härden blandade rödbräckt tackjärn med kallbräckt för att få godartat smidesjärn av det förra, och det strider något mot våra begrepp, åtminstone får då ej det senare vara allt för kallbräckt. (Sid. 100.) På sid. 101 har S. en utmärkt skarp beskrivning på vad man kan iakttaga genom en blick in genom härdens forma. Mångenstädes äro hans uttryck mycket poetiska, så då han talar om svårigheten att inbringa i smältan rusor, som fastnat vid härdväggarna: »om ena parten är kall

1 Varigenom bandhundarna, som skulle hindra tjuvar stjäla lädret, inbesparades.