Teknisk tidskrift 1923

8 dec. 1923

387

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

och den andra varm, så vilja kontrahenterna ej kyssa varandra». Mycket intressanta uppgifter förekomma i denna paragraf, men får jag nöja mig med att påpeka den roliga förklaringen om slaggens i härden inverkan, och att ingen smed fick använda till färskning och utsmidning mer än i storstig kol per skeppund stångjärn. S. omtalar en mästersmed som ej behövde mer än il/6 läst. »Om smälta utsmides på vått städ uppstå skarpa smällar, så stort är nämligen motståndet mellan värme och köld, eld och vatten». Man kände väl till slaggens betydelse vid vällningeu för hindrandet av järnets »brännande». Produktionen höll sig vid omkring 13 skeppund per härd, och man räknade med 23 % avbränning från tackjärn till stångjärn. SwEDENBORGS beskrivningar på tecknen till kall- eller rödbräcka hos stångjärnet gälla lika godt än för lancashirejärn.

$ 3. Om myrmalmen och dess beredande till smidigt järn direkt är till allra största delen taget från L. G. SCHUETEES av Aef Grabe nyligen på medryckande och utmärkt förklarande sätt föredragna och offentliggjorda beskrivning, dock, så som recensenten tyckt sig finna, tillökad med erfarenheter S. samlat från även andra håll. I början av kapitlet förefinnes det en felöversättning å rad 8, att malmen huvudsakligen förefinnes »på platser som vetta mot norr» där det borde stått ligga i norra Sverige. Å nästa sida står riktigt å rad 8 att myrar, som vetta mot södersol med någon lutning i terrängen äro bäst, vilket som vi veta just är förhållandet med de svenska myrmalmsfyndigheterna, helt naturligt förresten då i dem det framsipprande järnhaltiga vattnet bäst oxideras av luftsyret i solskensvärme och solljus. Observeras bör för övrigt, att S. väl hade reda på skillnaden i myrmalmens bränning för vattens bortdrivande och bergmalmernas röstning för deras befriande från S och As, vilket väl, om arbetet översatts av en metallurg, skulle blivit iakttaget. Så t. e. använder S. ordet calcinatorum i stycket om Grangärdeförsöket. Aduratur är ju = brännes.

§ 4. Om sjömalmerna och deras smältande torde innehålla dels rön av Swedenborg själv och dels från tjänstemännen i Bergskollegium för de södra landsdelarna. Han säger här »icke blott i Ångermanland och Dalarna eller i allmänhet i nordliga trakter, utan även i Småland och mångenstädes i Östergötland på platser, som ligga mera till för södersol, plägar sjöarnas botten svälla av rikedom på detta slags järn». Längre ned: »I Småland och närliggande landskap förekommer så riklig tillgång på denna malm, att flera ugnar av masugnstyp kunna därmed fullt drivas; här älskar Mars sjöarnas botten». Han beskriver malmernas utseende, förekomstsätt, återväxande och lämplighet samt huru de upptogos och behandlades. Masugnarnas höjd var c:a 7,5 m.

§ 5. Om osmundjärnet enligt PETER Saxhoem. Med några få reflexioner av S. själv.

§ 6. Vallonmetoden i Dannemora — Roslagen. Här omtalar S. att Dannemoramalmen gav i genomsnitt 60 % tackjärn, att den »ehuru fri från skadlig svavelhalt rostades skarpare än annan svensk bergmalm» (sid. 154). För oss nutida svenska bergsmän obegripligt vad svavelrenheten angår. Ingenstädes i Dannemora användes på S:s tid mulltimmer utan voro masugnarna helt av sten, med pipor av sandsten. De rymde 320 hl kol. Vid full gång drevos 18 sättningar å 20 hl kol och 884 <8 malm. Tackjärnet göts som nu i gösar, 5,5 å 6,5 m långa och av C;a 3 200 8 viktualievikt. Efter nedblåsningen förekom aldrig någon klot i ställena här, som eljest i de svenska masugnarna. Detta förklarades av S. bero på Dannemoramalmernas frihet från S, As och bergart. Veckoproduktionen = 189 Dannemoraskeppund = 126 bergslagsskeppund. Tackjärnet angives böra vara fingnistrigt, dvs. »råare än tysktackjärnet».

§ 7. Om vallonsmidet i Roslagen ger en utmärkt inblick i, huru konservativt detta världens mest aristokratiska smide ända till nuvarande tider bedrivits. De franska termerna användas till största delen än i dag ehuru något rospiggiserade.

£§ 8, p, 10 och 11 innehålla dels egna, dels andras rön från franska, belgiska, italienska och spanska järndistrikten, bättre kända numera från samtida utländska beskrivningar.

§ 12. Om Englands järntillverkning (observationer av S. själv) är mycket intressant, men medgiver ej det mig meddelade redan överskridna tidskriftsutrymmet dess behandlande här, utan får jag endast hänvisa på att S. omtalar, att prins RUPRECHT av Pfaltz, redan då, sökt använda stenkol i masugn men fått för rödbräckt järn. Apropos måtten på lancashirehärdarna (sid. 190) så kan jag ej underlåta påtala, att överallt i översättningen

SwEDENBORGS digitos översatts med finger; »x alnar och y finger», »x fot och y finger» i stället för med alnar och tum, fot och tum. Läsandet av översättningens oupphörligt återkommande finger och finger i måtten kan skaffa en gammal tekniker en nervchock. Om där åtminstone stode i pluralis tummar! Likasa talas på sid. 19 1 om järnkubens »svettning» i stället för svetsning, översättningsfel. Rolig är S. slutreflexion, att vid försök att använda koks »blir Mars vred och svårhandterlig av svavelelden».

§ 13. Om järnhandteringen i Amerika är avfattad efter hörsägner men intressant. Masugnarna där hade 25 fots = 7,5 m höjd, då lika med Englands.

§ J4 utgör beskrivningar — likaledes efter hörsägen — av Sibiriens, Moskaudepartementens och Karelens masugnar och järnverk och igenkänner man däri flera ännu i gång varandes namn.

$ 15. Här visar S., att norrmännen byggde sina järnverk efter svenska mönster.

$ /6. Om malmsmidet i Schlesien, efter tryckt skrift, av föga intresse, likaväl som

§ 17. Om Sachsens järntillverkning med masugnar från 24 ned till p fots höjdmått. Den sistnämnda med cirkelrund pipgenomskärning, som de svenskas.

§ 18. Om masugnar och härdar i Harz.

§19. Bjuder då vida mera intresse genom sin beskrivning av Österrikes ståltillverkning i Eisenersz och Vordenberg, där, som vi veta, den tidens finaste stål tillverkades. Man erhöll i ugnarna där t. e., alldeles som på 1400-talet i de små låga svenska masugnarna, dels flytande tackjärn, som sedan i härd nedfäiskades till stal dels en stålsmälta, som vid utslagen utbröts ur masugnsstället.

§ 20. Här omtalar S. att det synnerligen svavelrika tackjärnet i Salzburgdistriktet före färskandet renades alldeles som koppar i raffineringshärd.

§ 21. Utdrag ur Agricoeas De re Metallica.

§ 22. Intressanta svenska försök att i masugnsprocessen spara kol genom uppsättande av ved eller av torvkol.

§ 23. Om indiers och japaners järnberedning.

§ 24. Om det vid Trollbo (Turbo?) under Wikmanshyttan använda sättet, att av Bispbergs tackjärn bereda utmärkt stål. Små tackjärnsstycken nedfärskades endast till stålpunkten, stålet välldes i samma härd och uträcktes, avhöggs, knippades, omvälldes så i en annan härd och detta upprepade gånger tills finaste produkt erhölls. Sen talas om Qvarnbacka bunkstålsmide, Vedevags brännstålmetod, tysksmedernas uppfiskande ur härden av stålglänsande rusor, hur dalkarlarna gjorde stål av myrmalm, Reaumurs beskrivningar på franska stålberedningssätt, Salzburgersättet av 3-faldig omsmältning i räckhärd, stålberedning av tackjärn enligt Agricoea m. m. Intressant och innehållsrikt kapitel.

§ 25 innehåller beskrivning på Reaumurs uppfinning av aduceringsmetoden. Obs! Tackjärnets grafit ansågs av 1700-talets vetenskapsmän, som en »saltartad materia», så ock av S. Rin-MAN. Reaumurs uppfinning gjordes, då han genom upphettande av vitt tackjärn i crocus martis, sökte få det omvandlat i grått men i stället fick stål. Således snarlikt uppfinnandet av bessemermetoden, beroende på en slump.

§ 26. Dels alkemistiska, dels vetenskapliga rön, dels de gamla smedernas sätthärdningsmetoder.

§ 27. Om Vedevågs vals- och skärverk, det första verkliga valsverket i .Sverige och om Poehems skärverk vid Kloster.

Andra boken:

§ 1. Om magnetens dragning å järn- och järnlegeringar. Roligt.

§ 2. Om järnmalmers provning i degel, dels praktiska, dels alkemistiska sätt.

§ 3. Järn- och järnmalms provande på Au och Ag.

$ 4. Om sätten att prova tackjärns- och smidesjärns kvalitet. (Sid. 312 läs förtunnas i stället för valsas.) I detta kapitel förklarar S., att smidesjärnets kallbräcka orsakas av »att det är helt berövat allt sammanhållande svavel och metalliskt lim». Här förklarar han ock huru smidesjärn övergår till stål vid stålbränning. Blåsorna i »biåsstålet» tror han bero på inneslutet svavel (slaggen tänkte han ej på). Vikttillökningen vid bränningen omtalas, men S. förstod ej, att den berodde på upptaget kol.