Sida 194
9. Konflikter med Aftonbladet, Saint-Simonismen och C. J. L. Almqvist
194 KONFLIKTEK MED C. J. L. ALMQVIST.
skall åstadkomma ett sannare och naturligare förhållande mellan könen.»
Tag äfven ett par ord ur George Sands Jacques, dem där hon yttrar, att äktenskapet är ett oting, hvilket, när menskligheten blir bättre, kommer att afskaffas; och tag så ur Schleiermachers bref öfver Lucinde följande lilla strof om äktenskap och kärlek: »Äfven i kärleken måste inledande försök göras, af hvilka intet bestående grundas, men hvilka bidraga att göra känslan klarare. Vid dessa prof kan förhållandet till ett visst bestämdt föremål endast vara af tillfällig natur, i början ofta blott en inbillning och alltid något snart öfvergående. — —• När ditt mer eller mindre obestämda kärleksbehof riktas på ett visst föremål, uppstår nödvändigt ett bestämdt förhållande, i det att en punkt finnes, på hvilken det största möjliga närmande försiggår. När ni hunnit dit och känt, att det icke är den rätta, den, på hvilken ni kan stanna, hvad återstår då, om icke att åter skiljas?» Försöket, säger Schleiermacher, förbereder ett nytt. »Men ligger deri någon skyldighet att göra om det med samma subjekt? Det skulle, enligt min åsigt, vara lika naturstridigt, som ett äktenskap mellan syskon.»*
Här ega vi, som sagdt, paralleler till Det går an, der en glasmästaredotter, Sara Widebeck, i Lidköping råkar att blifva kär i en ung sergeant, Albert, hvilken hon gör bekantskap med på hemresa från Stockholm. Sara är en allvarlig och hederlig flicka, men vill, detta oaktadt, icke träda i gifte. »Om två stå bredvid hvarann och ljuga redan då ett tycke för hvarandra, som de icke hafva,» — säger hon — »icke gör bönen lögnen dervid till sanning. Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant, som det händer, att det sedan alls icke står i deras makt att hålla, icke af böjes det genom någon läsning öfver dem? Och det, som oftast inträffar, nämligen att de sedermera icke hålla, hvad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med skenet låtsa så till ökad plåga och lögn, hvad uträttade väl då den arma bönen på förhand? Icke hindrade den att så går? Och när de så ändå fortfara med hvarann, blifva de allt mera grofva till själ och kropp — ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå — och till slut sådana, att
* Se Schleiermachers »Vertraute Briefe über die Lucinde» (Stuttgart 1835), bref 5, sid. 76 och 77.
Källa: Project Runeberg ·
