Sida 197
9. Konflikter med Aftonbladet, Saint-Simonismen och C. J. L. Almqvist
» GÅR-A N»-LITTERATü R.
197
Celestine, hvilken i det erotiska har Saras fria tänkesätt, glömmer den stackars Sara för Celestine, som han lefver med, fördjupar sig i skulder och träffar en dag sin äldste son, frysande och förskrämd ute på gatorna i Stockholm, dit han blifvit uppskickad af Sara, som har lungsot, i ändamål att få plats såsom lärling hos en bagare. Den otrogne sergeanten dränker sig i Norrström; Celestine blir glädjeflicka och kommer till sist på tukthuset.
Här tager nu Blanche vid och fortsätter historien i en ny liten broschyr, kallad Sara Widebeck. Blanche erkänner väl i företalet till boken, att nu gällande former icke befordra lyckan, icke heller bidraga »till en sann moralité», men det Almqvisfc-ka receptet vågar han icke antaga. Upp-bygger man på samma sätt som Almqvist i Det går an ett gudatempel af sedlighet på en drömd mensklig fullkomlighet, söker man blott i frihet från alla yttre band lyckan, då glömmer man äfven, enligt Blanches resonnement, »att den vida äldre modern jorden ännu fortfar och skall fortfara att föda brister och svagheter ända till yttersta dagen. Liksom menniskokroppen, så länge den ej kan lefva af solsken och vackert väder, måste hemta sin näring af de simpla ämnen, jordtorfvan alstrar, måste också menniskosjälen, så länge den ej är ren som en gud, hållas inom yttre band, de må nu vara samhälkts eller familjens. Äro banden, som för några likväl visat sig vara ganska lyckliga, hårda för andra, ;à är det bättre, att samhället och familjen hafva denna hårdhet på sina samveten, än att dessa i evighet skola skälfva under frihetens missbruk- och motstridiga vindkast. Hade ifrågavarande författare mäktat bevisa sanningen af den sats, som predikar ett tillkommande tusenårigt rike, ett nytt lycksalighetens, då skulle vi med nöje äfven hafva underskrifvit Det går an, hvilken han genom sina skrifter efteråt sökte förvandla från roman till dogm. Men nu, ehuru som vi tro i tanke att väcka en ljusens ängel, väckte han en slumrande demon i mensklighetens hjerta, — — och författaren är för stor och betydande för att ett sådant tilltag skulle lemnas oanmärkt.»
Allt detta är godt och torde kunna försvaras. Icke heller är det klandervärdt att parodiera boken, hvilket Blanche uppgifver såsom målet för sin skrift, men hvad som med allt skäl torde kunna fördömas, det är hans parodis vågade situationer och, framför allt, dess personliga karakter.
Källa: Project Runeberg ·
