Sida 199
9. Konflikter med Aftonbladet, Saint-Simonismen och C. J. L. Almqvist
BLANCHE OCH ALMQVIST. 199
Broschyren Sara JVidebeck utkom 1840. Naturligtvis gjorde den ej ett godt intryck pà Almqvist, hvilken var i hög grad ömtålig för klander.* Redan under året 1839 upptäcka vi kritiker af hans arbeten i Freja. Såväl hans Amotina som hans Törnrosens bok erhöllo dock i allmänhet mera loford än tadel. Icke heller finner man, såsom sedermera blir fallet, spår till någon rent personlig ovilja mot skalden. Tvärtom erkänna recensenterna hans storhet, uttala sig med glädje öfver de folkskrifter, han diktat, ja, kalla dem mästerstycken och kalla Almqvist ett snille. Till och med Det går an dömes ganska mildt — och det på nyårsafton 1839.
Den 14 januari 1840 rubbas harmonien af en strängare kritiker. Då skrifver nämligen redaktörens vän, Snellman, docent vid Helsingfors universitet, en artikel, Menniskorätt och naturens lag, riktad mot Det går an.
Troligen retade denna uppsats Almqvist. Några dagar senare svarade han i Aftonbladet, hvarjemte han insände ett genmäle i Freja, der han ganska fyndigt värnade sin broschyr. Så till exempel sade han, att äktenskapet är ett märke, hvilket endast »förvirrar och förbryllar» opinionen. Snellman bemötte honom i en ny skrift i Freja, der han bland annat yttrade, öfvermodigt och hånfullt: »Att dame Sara funnit sanningen af det gamla variatio delectat bevisar ingenting. Äktenskapets lycksalighet består i uppfyllandet af dess sedliga bestämmelse.»
Ställningen hade sålunda inom ganska kort tid öfvergått till en kamp om den celebra Det går an': Författaren sårades vida mer, än han erkänner. Snellmans ironi träffade honom djupt, särskildt hans diatriber mot »den högst naturliga Sara», hvilken han äfven kallar Sveriges förnämste filosof. Väl fick han litet balsam af Orvar Odd i Aftonbladet, — denne sjöng hans lof i vidlyftiga artiklar — men då hans båda kritici, Snellman och fru Silverstolpe, prisades i Freja för sina skrifter mot Del går an, utplånades intrycket af beundrarens ordsvall. Så följde slutligen i maj 1840 en skiss af August Blanche, Sara Widebecks dotter, hvilken,
* J. M. Rosén skref en qvick men elak anmälan af Almqvists Fria fantasier för fortepiano i Palmblads Tiden. Almqvist tog illa vid sig och sökte tysta kritikern genom att erbjuda honom ett fördelaktigt engagement i Aftonbladet.
Källa: Project Runeberg ·
