Sida 12
Hustrun
stund, så är det möjligt att jag snart får hem något af mina åkdon, ty jag väntar dem hvart ögonblick.»
»Men om inte något kommer!» utbrast hon med immerfort ökad ångest; »och jag kan inte vänta, får inte vänta . . . O, hvad jag är olycklig!»
»Det gör mig ondt, men hvad vill jag göra?»
»Det återstår mig då endast att gå,» yttrade hon halfhögt och liksom talande med sig sjelf; »men gå denna långa väg och i denna förskräckliga köld . . . jag hinner aldrig fram, jag skall digna till marken och dö . . . ja dö . . . men döden vore ju en välgerning för en så beklagansvärd varelse som jag!»
Detta allt utsades med ett så klagande uttryck, att mitt hjerta ovilkorligen rördes deraf, och jag tror att mina ögon fuktades. Det är vissa ljud i menniskohjertat, som uppfattas äfven af det döfvaste öra.
»Det kunde likväl vara en möjlighet,» tröstade jag, »och jag tror . . .»
»En möjlighet!» afbröt hon mig, fattande hårdt i min arm.
»Jag har väl en häst på stallet, fast han är gammal och halt,» fortfor jag, »och jag har också en släde sådan den är, men . . .»
Den stackars qvinnan sjönk nästan i min famn; men dervid föll hennes flor åt sidan, så att jag vid lyktans sken upptäckte ett ganska vackert, ehuru något äldre ansigte.
Sedan jag lofvat henne att göra hvad jag kunde, sprang jag in i kryddboden snedt emot, eller i hörnet af Kejserska huset, och bad en at bodbetjenterna, som var min vän, att då och då kasta en blick utåt torget och meddela de hemkommande kuskarne de nya beställningar som väntade på dem. Derefter drog jag fram ur vagnshuset en gammal släde och ur stallet en gammal häst och förenade dem med hvarandra, ett värdigt par, ty begge hade nästan lika svårt för att gå af sig sjelfva. Grålle hade varit grå i sin ungdom och borde vara hvit med sina 30 är på nacken, men i stället var han gulbrun, till följd af bristande rykt och ans. Hvem bryr sig om att rykta en gammal kamp, som dertill haltar på alla fyra?
Källa: Project Runeberg ·