Sida 670
Limfärger ...
nordgräns, samt faller ut i Delagoaviken under 25° 15' s. br. Störst bland dess många bifloder är Olifant l. Lepalule. Till följd af en mängd fall är L. ej segelbar.
Limsocker. Se Glykokoll.
Limsten. Se Lim, metallurg.
Limulus L., zool., ett ensamt stående kräftdjurslägte, bildande en egen familj, Poecilopoda l. Xiphosura, hvilken ställes såsom ett bihang till underordningen Branchiopoda bland Crustacea. De närmaste anförvandterna äro de fossila kräftdjur, som kallas trilobiter (se d. o.). Limulus har ett stort fast kitinpansar, hvilket bekläder kroppen samt består af en hvälfd hufvud-bröstsköld och en platt, nästan sexsidig bak-kroppsdel, som utlöper i en svärdlik, rörlig svansspets. Framtill finnas 2 enkla biögon och bakom samt utanför dem å sköldens ryggsida 2 stora facetterade ögon. Benparen äro 6 främre och lika många bakre. Af de förra äro de främsta smala, liknande tentakler, och kloväpnade; de närmast derefter göra delvis tjenst som tuggningsverktyg, och de sex abdominala fotparen tjena till simning och på samma gång till andningsverktyg, såsom fäste för gälar. Slägtet har arter vid Amerikas östkust (L. polyphemus L.) och vid Ostindiens hafsstränder, der t. ex. L. moluccanus Latr. under Juli och Aug. ymnigt fångas vid Batavias hamn och torgföres, emedan köttet och äggen (rommen) äro ätliga. -- Till Limulus-slägtet har äfven förts det egendomliga kräftdjur, som vanligen kallas Apus cancriformis L. och emellanåt träffas i dammar och diken i Sverige. Detta kräftdjur blir omkr. 5--6 cm. långt. Det uppträder å sina fyndställen periodvis, med åratal emellan, i fall nämligen fyndstället under torra år alldeles uttorkar, för att under ett kommande "våtår" ånyo framträda. O. T. S.
Lin, bot., tekn., farmak., betecknar dels en särskild art af slägtet Linum, som är typen för nat. fam. Lineae DC. (utbruten från fam. Gruinales L.) och hör till kl. Monadelphia, dels det inom väfnadsindustrien vigtiga, allmänt bekanta material, som erhålles af linstjelkens mycket långsträckta bastceller. Lin-örten. L. usitatissimum L., träffas vild i Mingrelien (sydliga Kaukasien) och har varit odlad redan under den förhistoriska tiden i Europa likasom öfver större delen af Gamla verlden för öfrigt. Linet odlas numera äfven i Nord-Amerika och träffas tillfälligtvis förvildadt inom de svalare jordbältena. I Sverige odlas linet, såsom det synes, mindre nu än förr, ett förhållande, som eger rum äfven i andra land, säkerligen emedan den billigare bomullen trängt ut det och gjort detsamma mindre behöfligt. Det odlade linet är ettårigt, å alla delar glatt, med stjelken antingen enkel eller upptill qvastlikt förgrenad, i hvarje grentopp bärande en blomma, hvars fem kronblad äro vackert himmelsblå, med mörkblå ådror, rundadt spadlika och dubbelt så långa som det fembladiga fodret. De vid basen förenade ståndarsträngarna äro 10, men blott 5 äro knappbärande; de andra äro förkrympta. Märkena äro 5, trådlika, och frukten är en ofullständigt tiorummig kapsel, som i hvarje rum har ett plattadt kullrigt, äggrundt, vid spetsen å ena sidan intryckt, hvasskantigt, brunt, glänsande glatt frö. Genom odlingen hafva två skilda former af lin uppkommit: trösk-lin, som har mer än 60 cm. hög stjelk, icke uppspringande frukter, med mörkare bruna frön, och spring-lin, hvars stjelk blir omkr. 45 cm. hög, och hvars tidigare mogna frukter elastiskt uppspringa och utkasta sina blekare bruna frön. Linfrön, semina Lini, innehålla dels i skalets ytterhud en riklig mängd växtslem, hvilket förorsakar, att de, lagda i vatten, svälla och öfverdragas med ett slemmigt hölje, dels i hjertbladen en fet olja, oleum Lini. Genom frönas kallpressning erhålles sådan olja af bättre beskaffenhet med mindre obehaglig lukt och smak, men blott till 16--18 proc. Genom varmpressning erhålles betydligt mera, men sämre, vidrigt luktande och smakande olja, som användes hufvudsakligen till tekniska ändamål (vid beredning af målarefärger). Kokt, stelnar och torkar hon i luften ännu lättare än okokt till ett glänsande öfverdrag (fernissa) å det föremål, på hvilket hon blifvit anbringad. Oljan har ljusare eller mörkare gulbrunaktig färg, är ännu vid -20° C. flytande samt löses i 32 delar kall och 6 delar varm alkohol. Behandlad med salpetersyrlighet, stelnar denna olja icke till s. k. elaidin samt skiljes derigenom från rof-olja och flere andra icke torkande oljor. -- Hvad som återstår af fröna efter oljans utpressning begagnas under namn af "linfrökakor", "oljekakor", till boskapsfoder, men ger lätt elak smak åt mjölk af kor, som dermed utfodrats. -- Af lika många delar linolja och kalkvatten, hvilka väl sammanskakas, bildas svenska farmakopéns kalkliniment (se d. o.). Linolja ingår för öfrigt i flere af farmakopéns beredningar, och af linfrö göres infusum Lini, "linfröté", "linfröslem", genom att 6 delar linfrö och 2 delar sönderskalad lakritsrot begjutas med 100 delar kokhett vatten, som får "stå och draga" under en timma, hvarefter de fasta delarna frånsilas. Sådant linfröslem är ofta nog begagnadt såsom en huskur mot katarrer i andedrägtsorganen. -- Rörande frigörandet af linets basttågor, väfnadsmaterialet lin, se Linberedning. O. T. S.
Linange [-angsj], fransk form för Leiningen (se d. o.).
Linant de Bellefonds [lina'ng dö bellfä'ng], Maurice Adolphe, känd under namnet Linant pascha, fransk ingeniör, f. 1800, d. i Kairo 1883, åtföljde 1818, i egenskap af tecknare, ett sällskap lärde på en studieresa till Egypten och stannade der såsom ingeniör. Han ledde 1845 den första undersökningen för Sueskanalen och aflemnade 1847 det första utarbetade projektet. Under Said paschas styrelsetid blef han generaldirektör för kommunikationsväsendet samt erhöll paschas rang. Han var tillika öfveringeniör vid Sueskanalen. Kännedomen om Hvita Nilen vidgades genom hans forskningsresor. -- L:s son Erneste åtföljde Gordon paschas expedition till öfre Nil-landet och reste 1875 ända till Mtesas residens, der han sammanträffade med Stanley. På återfärden dödades han af infödingarna vid Dufile. Hans dagböcker och kartor äro i behåll.
Källa: Project Runeberg ·
