Sida 40
Solen
40
Solfläckarnes talrikhet på olika delar af solytan är ej öfverallt lika stor. Mest talrikt förekomma de från 10° till 30° bredd, norr och söder om ekvatorn. Kring ekvatorn och i synnerhet kring polerna äro de deremot mycket sällsynta.
Det intressantaste resultat, som studiet af solfläckarne hittills gifvit, är upptäckten af deras periodicitet år 1843 genom Schwabe. Sammanställer man nämligen antalet fläckar under olika år, så skall man först och främst finna, att detta ganska mycket vexlar. Gör man denna sammanställning under en större följd af år, märker man emellertid, att denna vexling försiggår ganska regelbundet. Följande sammanställning af medeltalet fläckar under hvarje dag från år 1856 till 1880, visar oss tydligt huru denna förändring försiggår.
Solfläcksperioden.
1856 2 1861 90 1866 22 1871 130 1876 12
57 10 62 70 67 5 72 100 77 8
58 40 63 50 68 15 73 90 78 5
59 80 64 45 69 65 74 50 79 3
60 100 65 40 70 110 75 25 80 25
Vi se af denna tabell att solfläckarnes antal ganska regelbundet fluktuerar på en tid af omkring 11 år (noggrannare 11.1). Minima inträffade år 1856, 1867, 1879, maxima 1860, 1871, 1882. Vi kunna häraf sluta att nästa minimum borde inträffa 1889, nästa maximum 1893. Emellertid är perioden ej alltid lika lång, och att döma af de få fläckar man observerat detta år (1888), synes minimum redan hafva inträdt.
Man har försökt på många sätt förklara denna periodicitet i fläckarnas uppträdande, men hittills är ingen tillfredsställande förklaring funnen. Deremot har det lyckats bättre i att visa sammanhanget mellan denna periodicitet hos fläckarne och vissa företeelser på jorden. Detta gäller förnämligast om jordmagnetismen och norrskenet. Sålunda är alltid antalet norrsken störst när fläckarne äro talrikast etc. Dessutom har man sökt sammanställa fläckperioden med otaliga andra fenomen på jordytan, såsom temperaturen, barometerhöjden, koleran, sädesprisen, studentantalet m. m. I några fall har det verkligen lyckats uppvisa ett åtminstone sken-
Källa: Project Runeberg ·
