Sida 274
274 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
Några dagar därefter, då jag med min ämbetsbroder, den turkiske envoyéen Prins Karadja Pascba, talade om morkulljagt, uttryckte han en önskan att få försöka sig därmed. Ingeniör Frestadius var välvillig nog att ordna ett jagtparti för den muselmanske prinsen. Vi foro med ångbåt långt ut i skärgården och stego i land på Tynningöns skogiga strand. Där fanns icke någon väg, ej ens en gångstig, och vi letade oss fram i skogen på rätt besvärlig mark något öfver en half fjärdingsväg. Därpå anvisade ingeniören oss våra platser, och vi stodo där i djupa skogen, väntande att få höra morkullans grymtljud. Det var en kall, blåsig afton, och fåglarne sträckte sparsamt. Frestadius sköt en, och då ingen mer kom inom håll, beslöt han sig för att med ens af sluta jagten och gick därför själf omkring för att ropa på jägarne.
Yi. möttes vid foten af ett berg, men Prins Karadja var icke tillstädes.
»Eopade ni på honom?»
))Ja visst.))
))Då hörde han kanske icke. Låt oss ropa på honom igen.))
Yi ropade nu så högt vi kunde.
Intet svar.
»Högst märkvärdigt.))
))Låt oss skjuta af våra gevär. Jag är säker, att hart då hör smällarna.))
Pang, pang, pang, pang ! Fem jägare aflossade en salva af tio skott. Yi stodo alla i spänd uppmärksamhet och l3^ssnade under den tystnad, som följde på skotten. Icke ett ljud till svar.
))Nå, ja)), sade vår värd; ))prinsen har sin betjent med sig. Bestämdt skulle endera svara, om de vore qvar. Saken är klar. Karadja har tröttnat att vänta, då han icke fått några fåglar att skjuta på, och gått tillbaka till ångbåten. Därom är också ingenting att säga; qvällen är icke den trefligaste.))
Yi bröto nu upp och återvände till båten. Blåsten tilltog, himlen öfvertäcktes af moln och svartnade till; det blef nästan kolmörkt i skogen. Yi voro alla glada, då vi
Källa: Internet Archive ·
