Sida 105
VECKOBLAD FOR, bARARE, UPPfOSTRARE OCjH SKOLVÄNNER.
N:r 9.
STOCKHOLM, l MARS 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris : Vi år S,, 50 kr., 8/4 år 3 kr., Va år 2 kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt). Prenumerationen sker såväl Handsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt. Byrå: Barnhus£atan 6 (tredje huset från Drottninggatan), 1 tr. Kontorstid: 10-1, 4-6. Postadress : Läraretidningen, Stockholm N. Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND. Träffas säkrast 10-11 f. m. Allm. tel. 60 OO. Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm. Lösnummer ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm, tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10. Utgifningstid: hvarje onsdags förmiddag. - An nonspriss 25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigsel-annons 1 kr , dödsannons 2, 50 kr. Annons bor vara inlämnad senast måndag kl. 6 e. m. för att inkomma i veckans nummer.
12:e årgången.
Ännu är det ej för sent
att f or 1893 prenumerera på
Sveriges största och mest spridda skoltidning.
Alla nummer från årets början kunna nämligen ännu erhållas.
Svensk Läraretidning kostar endast 3,so kr. för helt dr, 2 kr. för halft år och 1,25 kr. för kvartal (postarvodet inberäknadt). - Har medarbetare i al la delar af riket.-Läses af omkring 10flOO lärare, lärarinnor, organister, skolrådsordförande m. fi. - Är allmän naste^ annonsblad för lediga tjänster vid folk- och småskolan. - Meddelar porträtt af märkliga skolmän i regeln en gång i månaden.
Gratis
erhålla Svensk Läraretidnings samtliga prenumeranter för 1893 ett häfte
Sånger vid folkskolläraremöten.
Fortsättningen
på med. d:r A. E. Goldkuhls artikelserie
Om det sanitära tillståndet inom Sveriges folkskollärarekår
jämte några för kåren nödiga hälsoregler
inflyter i början af 1893 års årgång.
Vare sig Ni bor i Stockholm eller i landsorten, så prenumerera på närmaste postanstalt I
12:e årgången.
Ett nationalverk.
Svenska akademiens stora ordboksarbete.
Året 1893 kommer att inlaga ett framträdande rum i Sveriges kulturhistoria. Under detta år börjar nämligen det stora och märkliga verket » Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Svenska akademien,» att utkomma. Då det förefallit oss, som skulle man ännu icke tillräckligt allmänt hafva blick för det ovärderliga gagn, hvilket äfven folkskolans lärarepersonal skall kunna skörda af detta ordboksarbete, hafva vi hos ordbokens redaktion förskaffat oss åtskilliga upplysningar, och gå nu att med stöd af dern för Svensk Läraretidnings läsare framställa följande korta antydningar om, hvad man har att vänta af den blifvande ordboken.
Örn ordbokens innehåll må följande meddelas. Den skall behandla svenska språket allt ifrån reformationstiden och intill våra dagar. Alla ord af inhemskt ursprung, som under nämda tidrymd brukats i svenska riksspråket, äfvensom de mest gångbara eller ur särskild synpunkt anmärkningsvärda utländska låneord, som förekomma i nutida bruk, skola medtagas. Alla slags facktermer upptagas och förklaras efter samma grunder som andra ord. Hvarje särskildt ords betydelse kommer att angifvas äfvensom dess användning hos skilda författare under ofvannämda tidsperiod. Vi taga ett par exempel; som närmare belysa detta.
»Armling» är ett svenskt ord, som förekommer på två ställen i gamla testamentet (Salomos ordspråk 28: 3; Syr. 14: 3). Hvad betyder det ordet? Icke, såsom man af adjektivet »arm» i modern betydelse kunde förmena, en »fattig stackare», utan en »girigbuk», ty »arm» har
fordom haft betydelsen »girig» *. Själfva ordet »arm» (substantiv och adjektiv) förekommer enligt ordbokskonceptet i icke mindre än 68 olika användningar (häri icke sammansättningar, i hvilka »arm» ingår, medräknade), ordet »absolut» i 8 o. s. v.
Att få klart besked om ett ords olika betydelse är ofta af stor vikt. Det är ju ganska vanligt, att sammanblandning af betydelser föranleder oreda i personers tankegång, ja, stundom farliga misstag** eller häftiga tvister. Genom ordboken erhålles en auktoritet, som alla kunna erkänna såsom sådan.
Att ordens former, böjning, kön och ursprung i ordboken skola upptagas är själfklart. Men äfven ordens uttal skall angifves. Hvilket uttal, som är riktigt, och hvilket^, som är oriktigt, visas. Huru skall t. ex. ordet »abborre» uttalas? Hvilka olika uttal af detta ord förekomma i vårt land? På dessa och liknande frågor lämnar ordboken svar.
Men ordboken angifver äfven, hvilka konstruktioner af orden i satser, som äro riktiga. Är det rättast att skrifva »beskrifning af något», »beskrifning på något» eller »beskrifning om något»?
* Den nu brukliga öfversättningen af gamla testamentet, hvilken kanske ännu i lång tid blir den enda allmänt gällande, erbjuder en mängd svårförstådda och ofta missförstådda ord. Hur måijgen, tilltror sig att bestämdt angifva betyieisen af t. ex. »fela» (5 Mos. 33: 29), »fabel» (Jeremia 24: 9), »flux» (Hes. 24: 5), »friliga» (Pred. 9: 10), »flåkot» (Ordspr. 14: 18), »förmanna» (l Mos. 49: 24), »försona» (Esaias 47: 11), »förstörta» (Psalt. 73: 18) o. s. v.?
**. Vi påminna om den gamla domareregeln: »Känd sak är så god som vittnad», hvilken kommer att innehålla ett hån mot all rättvisa, om man tager »känd» i den nyare betydelsen »bekant», i st. f. den föråldrade »bekänd», »erkänd». - Högst olämpligt vore också, om nå-fon ville taga »lustig» i l Mos. 2: 9; 3: 6 i ess nya betydelse i st. f. den äldre »ljuflig».
