Sida 569
VECKOBLAD FÖR, bARARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER
N:r 46. (620.)
STOCKHOLM, 15 NOVEMBER 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 å-r 2
kr., 1U år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
i i Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f, m.
Allm. tel 6O OO.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gu st. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspris:
25 öre pr petitrad (=14 stafvelser) Födelse-, förlofuings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,50 kr.
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer
Kristofer Bruun.
[tt vara skald är icke att skrifva poesi, men att lefoa poesi. Och detta kan hvarje man göra, han må vara i skolans, vetenskapens, kyrkans eller politikens tjänst. Han gör det, när hans lifsgärning står för honom såsom förverkligandet af hans ungdoms bästa tankar; när han icke sviker dem, därför att svårigheter möta, icke prutar af något på dem, därför att uppoffringar kräfvas, utan står orubbligt fast. Det var just detta, som i min ungdoms dagar stod för mig såsom att lefva mitt lif, så att det blef poesi. Jag såg, hur ofta skalderna själfva i sitt eget lif förnekade de tankar, som eldat dem till deras yppersta dikter. Jag var icke diktare i vanlig mening, hade heller ingen gåfva till det, och sanningen att säga frågade jag icke heller mycket därefter. Hvad jag önskade mig var endast förmågan att lefva det, som andra sjungit om, för så vidt deras sång hade träffat mitt hjärta. Det var den konst, jag ville upptäcka! Det förekom mig, som om äfven jag bar inom mig planen till ett konstverk, till blott ett enda, men som jag dock gärna önskade att liksom utforma i malm: mitt lifs konstverk.»
I dessa ord ligger nyckeln till att förstå den norske man, hvars bild pryder denna lilla skildring, folkläraren, teologen, tänkaren och skriftställaren Kristofer Bruun.
Dessa ord stodo med eldskrift i hans själ, långt innan de nedskrefvos i hans mest bekanta och mest berömda bok: »Folkelige Grundtanker». I dem ligger summan af hans ungdoms- och studielifs behållning, det genom tankar, tvifvel och bön tillkämpade ideal, hvars förverkligande blifvit hans »lifs konstverk».
KRISTOFER BRUUN.
Gausdalens folkhögskola och Kristofer Bruun - se där icke två saker, utan en sak, som icke blott hvarje norrman känner och kan vara stolt af, utan som banat sig väg till namn och heder i alla de länder, där norröna-mål talas och där folkhögskolor verka.
Född 1839 i Kristiania, där hans fader var »overrets-sagförer» (död innan Kristofer fyllt sitt fjärde år), uppfostrades och uppväxte han under sin fromma moders vård i Hedemarken till sitt elfte år, då familjen flyttade till Lillehammer. Där kom han i skola och fick i adjunkt Rönneberg en religionslärare, som icke endast var en kunnig teolog, utan som äfven förstod att gifva sin undervisning innerlighet och väckande kraft. En religiös väckelse kom att genomgå skolans högsta klasser, och af denna fick äfven Bruun ett djupt intryck.
Han var student vid 17 års ålder i Kristiania, och efter någon tvekan, åt hvilka vetenskaper han framför allt skulle ägna sig - både filosofi och naturvetenskaper lockade honom starkt - kastade han sig in på teologiens fält, icke af en brinnande lust att blifva präst, men ledd af hoppet att under detta studium finna det stöd för sitt innersta lif, hvaraf han kände sig högeligen vara i behof. Och detta blef icke gäckadt, ty om än den pietistiska färg, som präglade hans studiekamrater, stötte honom tillbaka, fick han i den grundlärde professor Gaspari, mannen med varmt hjärta och europeiskt rykte, en vägledare, som halp honom med sin lefvande tro och sitt fria vetenskapliga, allmänt-mänskliga intresse. Efter 5 års grundliga studier blef han teologie kandidat 1862. En resa nästa år till Italien, dit han följde en bröstsjuk broder, gaf honom tillfälle dels till fortsatta religiösa studier, dels till att sätta sig in i sollandets rika konst och historia. .
