Sida 177
VECKOBLAD FÖR. bÄRARE, UPPfOSTRARE OCjH SKOLVÄNNER
N:r 15.
(589.)
STOCKHOLM, 12 APRIL 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3.,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr., Ve år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Trätfas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel. 60 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm.
Ziösnuxnmer
a 10 öre säljas å tidningens byrå samt ä allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser).. Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,50 kr,
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Folkhögskoleman - seminarierektor.
»Hvad solskin er for den sorte muld Er sund oplysning for muldets frsende, Långt mere vserdt end det röde guld Det er sin Gud og sig selv ät kende.» Grundtvig.
|å grund af sin säregna ställning bland öfriga undervisningsanstalter har folkhögskolan utaf sina målsmän kraft ett ej ringa mått af mod och kraft, i synnerhet under sin första tillvaro. Och då hon nu blickar tillbaka på det gångna fjärdedels-seklet, dröjer hon gärna med tacksamhet vid minnet af de första banbrytarne.
En af dem var P. August QödeeJce.
Det är icke utan, att man om allt arbete för höjande af folkbildningen i vårt land kan säga,, att det varit ett arbete med mur-slefven i den ena handen och svärdet i den andra. Och vi hade ej stått, där vi nu stå, om vi ej bland oss haft höfdingar,, hvilka kämparne i ledet haft glädje och uppmuntran af att blicka upp till. Gödecke stod visserligen under en jämförelsevis kort tid i folkhögskolans tjänst, men vi se ändock upp till honom som en af dess främste. Huru fridsam Gödecke än föreföll, var det ändock något af krigarens kynne uti honom. Under sitt sista år yttrar han till en skara kunskapssökande ungdom:
Vår uppgift är stridsmäns, andens, Guds rikes, fäderneslandets stridsmäns. Under anden menar jag egentligen allt, som tillhör en kristen och en samvetsöm man att lefva för, men jag betonar bland detta allt dock Guds rike och det land, som varit våra fäders. Dessa två staters helgamannamedborgare äro vi, och deras väl skola vi för-
P. AUG. GÖDECKE.
svara; försvara mot upprorsmakare inombords, mot fiender utifrån; försvara mot fula böjelser inom oss själfva, mot orena andar omkring oss, mot förledare, förförare, falska profeter af inhemskt eller främmande tungomål.
Då jag nu går att meddela några drag ur Gödeckes lif, vill jag påpeka, att det ej blott är den svenska folkhögskolan, som står i förbindelse till honom utan alla folkbildningens vänner, på hvilket område de än arbeta. G. har nämligen vid många tillfällen tagit till orda för folkbildningens uppgift och betydelse och gifvit vinkar och råd, som äro väl värda att beakta. *
Peter August Gödecke föddes 1840 i Norrköping. Släkten är bördig från Tyskland. Far och farfar hade ägnat sig åt industri och handel. Peter August bestämdes för den lärda banan. Om sin egen skoltid yttrar han:
Storskolan i rikets på den tiden tredje stad var en byggnad, öfverallt full ined inskrifter, utförda med rödkrita och blyerts, samt af breda smutsränder på väggarna i korridorer, trappor, gångar och undervisningssalar. Lektionen var endast ett förhör, ofta ytterst långtrådigt, skolsalarnas enda materiel utom katedern samt de sönderkåtade och ytterst opraktiska bänkarna och borden bestod af en svart tafla, en trasig och lortig väggkarta samt en karbas. Med inga ord kan jag beskrifva den glädje, hvarmed vi städade och strödde barr på golfven examensdagens morgon, med inga uttryck måla det jubel, hvarmed vi efter pinans slut störtade ut från dessa grådaskiga, motbjudande rum.
Gödecke försäkrar, att detta oaktadt hvarken lärjungarna voro några »obotfärdiga lymlar» eller lärarne »ovärdiga oduglingar». Felet låg visst icke hos de senare »utan i planen, grundtanken».
På Sveriges skolväsende - fortsätter G. - slog på den tiden det mesta in, som är kännemärke på syndaren, innan han blifvit väckt. Jag minnes knappt, att någon rörelse tändes i mitt bröst af det heliga ord, som dock innesluter så mycket. Jag minnes mycket väl, att jag icke hade ringaste intryck af fosterlandets öden, af en Engelbrekts, en
