Svensk Läraretidning: 1893

VECKOIBLAQ FÖF^ bÄRARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.

N:r 19.

(593.)

STOCKHOLM, 1O MAJ 1893.

12:e årg.

Prenumerationspris : Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2 kr., Ve år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt). Prenumerationen sker såväl i landsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt. Byrå: Barnhusgatan 6 (tredje huset från Drottninggatan), 1 tr. Kontorstid: 10-1, 4-6. Postadress : 1 Läraretidningen, Stockholm N. Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND. Träffas säkrast 10-11 f m. Allm. tel 60 OO. Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm. Lösnummer ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10. Utgifningstid: hvarje onsdags förmiddag, A n nonspriss 25 öre pr petitrad (= 14 stafveiser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons 1 kr , dödsannons 2, 5 o kr. Annons bor vara inlämnad senast måndag kl. 6 e. m. för att inkomma i veckans nummer

och

fosterländsk

jjyheter på Skansen», »Skansens djurvärld» o. s. v. har varit ofta återkommande rubriker i Stockholmstidningarnas nyhetsafdelning, hvilka jag läst utan att dock därigenom bibringas något intresse för hvad som låg bakom dessa uttryck. Så kom jag för ett par veckor sedan upp till hufvudstaden för att söka få litet reda i en kinkig affär. Min tid var strängt upptagen, och jag tänkte minst af allt på att se efter, huru Skansen såg ut. Men tidigt en morgon sammanträffade jag med en barndomsvän, d:r A., och vi kommo öfverens om att offra ett par timmar i hvarandras sällskap för att upp-lifva gamla minnen. »Då gå vi under tiden ut till Skansen », föreslog han, »det är Stockholms märkligaste nyhet». »Hvart som helst », svarade jag. Så gingo vi ned till Skeppsbron och foro på båt ut till Djurgården.

Bakom Hasselbacken går en väg upp till den platå, från hvars högsta del det bekanta utsiktstornet, nu kalladt Bredablick, reser sig. Omedelbart bakom den bebyggda delen af Djurgården går vägen i en ganska brant backe upp till platån, hvilken till en utsträckning af omkring 50 tunnland äges af Nordiska museet, utgörande en ny afdelning af d:r Hazelii storartade skapelser.

Området bildar en stor park, säkert en af de egendomligaste i världen. Naturen är typisk för ett svenskt skogs- och berglandskap: först en liten slätt med här och där uppstickande bergkullar, vattensjuka sänkor, kantade af buskar, längre fram och på högra sidan björkskog, där bakom gran och furu, nakna hällar, väldiga stenblock, djupa klippremnor.

Efter fem minuters promenad utom storstaden träffar man allt detta jämte den mest hänförande utsikt öfver hela staden från

Håsjöstapeln på. Skansen.

Danvikstull i söder till Roslagstull i norr, från Kungsholmen till Ladugårdsgärdet, Mälaren och Saltsjön med dess vikar, näs och holmar - alltsammans inramadt af långt bort belägna i mörkgrönt och blått skiftande skogar.

Ett sådant stycke af vårt land får man ej se på något annat ställe. Det har ju ock sedan uråldriga tider varit brännpunkten för vår kultur. Hvarje lärare borde hafva sett denna

______________________tafla. För mig erbjöd den dock ej

något nytt, jag hade mångfaldiga gånger förut haft tillfälle att beundra den.

Men ehuru platsen vid första anblicken var sig lik, märkte jag dock snart, att här var mycket, som jag ej sett förut. Väl vårdade vägar slingrade sig mellan kullarna, genomskur© slätten eller inträngde i den tysta skogen. I kanterna af slätten syntes enstaka eller hela grupper af hus med ett högst egendomligt utseende.

»Vi gå först och se på djuren», sade min vän, sedan barndomen förtrogen med alla skogens invånare. Vi gingo till vänster öfver en kulle och sågo snart framför oss i skogskanten ett högt stenrös, där en hel skara räfvar muntert hoppade omkring; än dolde de sig inne bland stenarne, än rusade alla ut på en gång, jagande hvarandra omkring roset. Instinktmässigt väntade jag, att de skulle taga till flykten, då vi närmade oss, men de tycktes ej märka oss. Först då vi voro alldeles inpå dem, såg jag, att hela platsen omkring roset var innesluten af ett tätt galler af järntråd.

På samma sätt hade vi tillfälle att se fjällracka, mård, utter, rådjur, dof-hjort, säl (i en af dammarna), skogsuf, sparfhök, kattuggla, fjälluggla, hafsörn, kungsörn samt ett stort antal andra nordiska däggdjur och fåglar, hvart och ett i sin naturliga omgifning och med de dem omgifvande burarna så litet i ögonen fallande som möjligt. Örnburen t. ex. innesluter en hel grupp af gamla knotiga tallar samt några höga klippblock, och pelarna, som uppbära den, utgöras af furustammar med kvarsittande bark. På något afstånd har man svårt att öfvertyga sig om, att de ståtliga djuren,