Svensk Läraretidning: 1893

Medföljer Svensk Läraretidning N:o 38, år 1893.

HOLMQVISTSKA SKRIFMETODEN

FRAMSTÄLD I

KRITISK BELYSNING

AF

BRÖDERNA PÅ H LM A N

STOCKHOLM.

Den Holmqvistska skrifmetoden har på en kort tid vunnit en del erkännande och utbredning inom vårt land. Den har förordats af några skolföreståndare och antagits vid vissa skolor. Saken skulle synas märklig för oss, som var fått erfara, hvilken grundlig praktik utbildandet af en duglig skrifmetod kräfver och hvilket mångårigt arbete sedermera erfordras för att få densamma pröfvad och införd. Men det förvånande bortfaller, om man vet, att den s. k. nya metoden endast är ett plagiat af andras ernådda resultat och ett skickligt inträngande på en af andras mödor gynsamt upparbetad mark. Det må dock icke förtyckas oss, att vi känna oss smärtsamt berörda, då vi finna en annan person ej allenast draga vinsten af, utan. t. o. m. begagna som vapen mot oss de insikter och den erfarenhet, som vi förvärfvat oss och delgifvit honom och som väl därföre borde i främsta rummet af honom erkännas vara vår andliga egendom.

Vi skulle likväl hafva funnit oss i vårt öde, om den nya metoden, sedan den hämtat våra bästa materialier och till dem lagt åtskilligt af egen uppfinning, därmed förmått uppbygga något bättre än det förutvarande, och sålunda fört den pedagogiska Skrifundervisningen ett nytt stycke framåt. Sådan är utvecklingens lag, att det gamla får åtnöja sig med att vara grunden för ett nytt och bättre. Men där så ingalunda är fallet, utan där det tillkomna, långt ifrån att förbättra den . gamla grunden, tvärtom tjänar till att upprifva och försämra dess vunna resultat, med andra ord hotar att åter draga Skrifundervisningen ned från en med arbete och möda uppnådd ståndpunkt, där blir det en pligt för skolans och ungdomens egen skull att uppvisa missgreppen, deras innebörd och följder.

Vi tveka således icke att beteckna den Holmqvistska metoden ej blott som ett plagiat öfver hufvud, utan hvad värre är, som ett dåligt och skadligt plagiat. Den följande undersökningen skall ådagalägga det, men detsamma torde redan framgå af metodens uppkomst. Man föreställer sig måhända, att hr Filip Holmqvist och vi hvar på vårt håll och under många år arbetat på att förbättra Skrifundervisningen och skrif-metoderna, tills vi omsider med stöd af den långa erfarenheten och oberoende af hvarandra uppställt hvar vår länge öfvertänkta och experimenterade metod. Men så förhåller det sig visserligen icke. Den Påhlmanska metoden har utarbetats och fullkomnats under loppet af decennier. Vår metods principer började grundläggas redan af vår fader och sedan fullföljas af oss, som redan från barndomen blifvit förtrogna med den, men hr Holmqvists metod har sprungit som MindfVa fullrustad ur Jupiters hufvud. Intet under, ty hr H. har lärt sin välskrif-

ning hos oss (1885 var han utan några som helst förkunskaper vår elev) och lärt sin skrifmetodik hos oss (1886 förestod han en af våra filialer). Då han efter skilsmessan från oss vid slutet af 1887 fick sin metod färdig, säger redan denna korta redogörelse af fakta, hur det hänger ihop med hans och vår själfständighet - han må söka of verskyla sitt elevskap med en viss bedårande pedagogisk apparat, så kan dock uppränningen af hans metod ej vara annat än - hvad han lärt af oss.

De som känna vår metod behöfva dock endast kasta en blick på den s. k. Holmqvistska för att upptäcka plagiatet. Visserligen har H. för att på något vis skilja sig från våra regler nödgats göra några afvikelser i konstruktionen, gifva bokstäfverna en annan form och upptaga ett bokstaf smått, som vi förut begagnat, men numera blott undantagsvis använda. Men om man från den Holmqvistska metoden borttager konstruktionsprincipen, vidare bokstafsmåttet och den systematiska uppställningen enligt den Påhlmanska metodens ordningsföljd af bokstäfverna - så återstår endast en gammal vanlig metodlös förskrift. De lånta fjädrar, hvarmed H. nu smyckat sitt opus, kunna emellertid, då de i allmänhet äro oskickligt och otillfredsställande anbragta, endast förläna det karaktären af ett förfuskadt plagiat.

Såsom alltid är fallet med dylika plagiat, söker naturligtvis äfven H. att nedrifva och nedsätta den metod, hvarur han öser med fulla händer.

' Så äro t. ex. i hans »Metodik» uppgifterna om vårt bokstaf smått felaktiga och vrängda. Han säger (sid. 10): >I skrif-häftet af adjunkt Tegman är idén ined gradnätet äfven upptagen. Medan i Påhlmanska metoden bokstäfverna äro indelade i sjettedelar samt halfva och fjärdedels sjättedelar, begagnar Tegman endast femtedelar».

Vårt gamla före 1880 använda mått utgjorde */5 af de stora bokstäfvernas höjd, och kunde på grund af sin storlek endast begagnas vid konstruktion af ett fåtal bokstäfver. Detta vårt gamla mått har emellertid Tegnaan i Upsala, som två gånger varit vår elev, återupptagit.

H. vill nu låta påskina, att eleven måste enligt vår metod dela hela stora bokstafvens höjd i sex delar. Hvad vi bestämt är dock en stor skilnad: eleven får afsätta småstilens höjd tvä gånger öfver lilla höjdlinien och sedan dela hvarje tredjedel på midten. Visserligen blir resultatet, att vårt mått motsvarar . % af stora bokstafvens höjd, liksom det förekommer, att eleven får sätta en punkt på midten af ett helt mått för att få ett halft och på midten af det halfva för att få ett fjärdedels, men benämningen fjärdedels sjättedel (1/24!) begagnas icke i vår metod, såsom en hvar kan genom vto arbeten öfvertyga sig.