Sida 301
VECKOBLAD FÖF^ bÄRARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
N:r 25. (599.)
STOCKHOLM, 21 JUNI 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
ii Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Trätfas säkrast 10-11 f m.
Allm. tel 6 O O O.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allin tidningskontoret Gnst. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag
An nonspriss
25 öre pr-petitrad (=14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,00 kr.
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer
Prenumeration
På
(Svensk (jtäraretidning,
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
mottages fortfarande. Alla nummer från årets början kunna ännu erhållas.
Svensk Läraretidning kostar endast 3,50 kr. för helt år, 2 kr. för halft år och J,25 kr. för kvartal (postarvodet inberäknadt). - Har medarbetare i alla delar ofrihet.-Läses af omkring 10,000 lärare, lärarinnor, organister, skolrådsordförande m. fi. - Ar allmännaste annonsblad för lediga tjänster vid folk- och småskolan. - Meddelar porträtt af märkliga skolmän i regeln en gång i månaden.
Under 1893
kommer Svensk Läraretidning bland annat att innehålla en serie porträtt och artiklar med anledning af svenska folkhögskolans 25-års-jubileum instundande november månad.
Alla prenumeranter
för 1893 erhålla gratis ett häfte
Sånger vid folkskolläraremöten
(ord och musik).
Kvartals- och hal fårs-pren um eran ter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidningens försändning.
Vare sig Ni bor i Stockholm eller i landsorten, så prenumerera på närmaste postanstalt!
Berättelsemetoden
och den formella förståndsutvecklingen.
Vid femte allmänna flickskolemötet i Lund under förra veckan höll skolföreståndarinnan fröken Anna Sandström (»Uffe»)-ett med sto?t bifeU-Mlsad t föredrag öfver ämnet: »Huru skall den s. k. berättelsemetoden handhafvas för att lämna godt resultat äfven i afseende på den formella f örståndsutvecklingen?» Föredraget var i sammandrag af följande innehåll:
Den s. k. berättelsemetoden, d. v. s. den, som till grand för undervisningen lägger, icke uteslutande, men hufvudsakligen lärarens muntliga föredrag och som af lärjungen fordrar tillbaka en muntlig redogörelse, har många både anhängare och motståndare. De senare'påstå, att den utvecklar blott fantasien och känslan men icke förståndet. Detta är dock icke fallet. Redan det att återge en enkel historisk berättelse förutsätter en ganska invecklad tankeakt, hvarigenom det ena faktum knytes till det andra. Också märker man, att till förståndet outvecklade barn icke kunna berätta. Att återgifva en historisk berättelse är dock jämförelsevis lätt, ty där är tidsföljden den sammanhängande tråden. Svårare är att återgifva en skildring t. ex. af ett land, ett naturföremål, ty här kunna fakta ordnas på mångahanda sätt, och den ledande tråden är här icke så tydligt gifven. Därtill kommer, att läraren med skildringen framför allt åsyftar att gifva ett intryck af det verkliga lifvet med dess brokighet och mångfald och därför med flit ej gör sin framställning så strängt systematisk.
När en sådan skildring återges af barnet, sker det ofta på ett så bristfälligt sätt, att metoden af mången anses härigenom hafva fått sin förkastelsedom. Barnet be-
går för det första det felet, att det blandar ihop företeelser, som alls icke höra tillsamman, hoppar från klimat till infödingar, från växtlighet till djurvärld o. s. v. Det upprepar de fakta, som det lärt sig, huller om buller liksom en förteckning i en katalog. För det andra uttrycker det sig i ständiga öfverdrifter samt utesluter alla de graderande och inskränkande ord, som läraren begagnat. Har läraren t. ex. sagt: »det regnar sältan i detta land», återger barnet detta med: »det regnar aldrig.» Barnet känner ingen nyansering i sina omdömen. Är det då ett fel hos metoden, att den bragt i dagen dessa barnets förståndssynder? Nej, tvärtom, det är en förtjänst. Därigenom kunna dessa fel, som alltid förefinnas i barnets tankelif - om de än icke alltid så bjärt framträda - blifva föremål för en grundlig behandling. Öfverdriften är ett fel, som fördärfvar barnets icke blott intellektuella utan äfven moraliska lif. Största delen af barnets osanningar beror nämligen på dess fallenhet för öfverdrifter. Man bör därför med allvar, äfven under lektionerna, bekämpa denna fallenhet och hålla barnet till noggrannhet och exakthet i uppgifter och lära dem, att äfven för återgifvande! af en berättelse är sanningen det första villkoret.
Oredan, hopblandandet af olikartade företeelser, botas därigenom, att lärjungen, sedan han inhämtat en viss fond af detaljkunskaper, själf får sätta upp rubriker och kategorier, under hvilka han inordnar de olika fakta han fått lära. Så får han t. ex. beskrifva en folkstam under rubrikerna: utseende, föda, kläder, bostad, seder och bruk o. s. v. Hvad som skall passas in under den ena eller andra rubriken, diskuteras i klassen och väcker vanligen mycket intresse. Barnet, som förut vantrifts vid oredan, känner nu samma behag, som när man fått ett oordentligt rum väl sta-
