Sida 581
VECKOBLAD FÖf^. bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER
N:r 47. (621.)
STOCKHOLM, 22 NOVEMBER 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr.-, Ve år l,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste' postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel 6 O O O.
.Tryckt hos Iduna Tryckeri -Aktiebolag, Stockholm
Iiösmimmer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allin tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
A n nonspr is:
25 öro pr petitrad (= 14 stafvelser) Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2, so kr.
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för all
inkomma i veckans nummer
Från Allmänna folkskolläraremöÉets,
Rätten till folkskolebildning'.
Frågan om minimikurserria hade som bekant vid Göteborgsmötet framdragits under följande form: Anses den i normalplanen anvisade utvägen att anordna särskilda lärokurser för sådana barn, som kunna erhålla tillstånd att afgå från folkskolan enligt § 48 i folkskolestadgan, vara till gagn for folkundervisningen? Öfverläggningen inleddes af folkskolläraren Joh. Thysell i Häglinge rned ett anförande af följande hufvud-innehåll.
»Minimikurserna» hafva ej blifvit litet diskuterade men däremot litet praktiserade. Stadgandet, att lärjungar på grund af fattigdom eller bristande fattningsgåfvor kunna af skolrådet beviljas afgång från skolan utan att hafva inhämtat hela lärokursen, återfinnes i § 7 af vår första folkskolestadga och i § 48 af den nya folkskolestadgan. Den senare lägger uttryckligen i skolrådets hand att bestämma, hvilka som få afgå med insikt i blott minimiäm-nena. Den nya normalplanen har visserligen uppgjort kurser för de barn, hvilka afses i § 48, men har för att i enlighet med folkskolestadgan låta dessa kurser bibehålla sin undantagskaraktär gifvit kursförslagen plats i ett särskildt tillägg. Häraf framgår ju tydligt, att dessa förslag icke hafva samma bindande kraft som öfriga föreskrifter i normalplanen.
Därjämte är att märka, att § 49 i folkskolestadgan innehåller något, som är ägnadt att förebygga missbruket af § 48. Likaså ådagalägga de följande tvänne paragraferna ganska tydligt, att fattigdom ej bör förorsaka någon inskränkning i barnens rätt till inhämtande af den fullständiga folkskolekursen. Det är en främmande tanke för såväl vår skolstadga som nor-
malplanen, att de svenska barnen skulle delas i två linjer, så att den ena af dessa skulle vara en fattiglinje. Om man så fattar normalplanens mening, gör man sig skyldig till ett groft missförstånd.
Huru ojämn och otillräcklig skolgången än må vara på sina ställen, så är idet dock nästan öfverallt på lanckbygden, åtminstone i Skåne, vanligt, att barnets skolgång räcker, tills det uppnått 14 år. Under sådana förhållanden kunna barn med erforderliga fattningsgåfvor inhämta normalplanens kurser, äfven om de icke äro i tillfälle att bevista skolan mer än 5 månader årligen.
Fattigdom ensamt behöfver alltså ytterst sällan påkalla inrättandet af minimikurser. Annorlunda blir det, då det gäller bristande begåfning^ barnen må nu vara fattiga eller rika. Dessa barn gagnas bäst, om de få sysselsätta sig med ett mindre antal ämnen och mindre kurser öfver hufvud.
Kommer så härtill ojämn skolgång, så blir den af normalplanen föreslagna inskränkningen ännu mera nödvändig.
Af de utvägar, normalplanen anvisar för dylika barn, synes oss det tredje förslaget, hvilket afser fast folkskola litt. D och E, bäst kunna tillgodose behofvet i mindre lyckligt lottade landsbygdsskolor. Enligt detta förslag skulle läsåret delas i två terminer, hvardera fyra månader lång. Under vinterterminen, då alla barnen skulle vara i skolan, skulle undervisningen koncentreras på kristendomskunskap, modersmålet och räkning, hvarjämte Sveriges geografi, naturkunnighet och valda berättelser ur svenska historien skulle behandlas. Under senare terminen skulle då hufvudsakligen de barn, som ville fullständigt genomgå folkskolan, undervisas. Kristendomsundervisningen skulle då vara inskränkt till bibelläsning; i de öfriga ämnena skulle behandlas de partier af lärokursen, som under vinterterminen ej medhunnits.
Vinterterminen kan emellertid på de flesta orter utsträckas till 5 månader. Därigenom kan undervisningen i de olika ämnena ställas betydligt gynnsammare än med en termin på A månader.
Ett sådant åtskiljande af barnen får dock aldrig äga rum, förrän barnen genomgått de två första årsklasserna i folkskolan. Förr är det ej möjligt att med full säkerhet bedöma deras begåfning och ståndpunkt.
Den nitiske och omtänksamme läraren kan dock äfven utan användning af mini-mikurserna göra mycket för de svaga och försummade barnen. Han kan vara barmhärtig mot dem, så att han ej fordrar lika mycket af dem som af mera lyckligt lottade, särskildt hvad läxläsningen beträffar. De svagare barnen kunna också stanna vid tredje klassens kurs och inlära denna ordentligt.
Talaren sammanfattade sina åsikter i frågan i sju teser; hvilka förelågo tryckta i programhäftet.
#
I det följande skola vi söka återgifva några af de hufvudtankar, som gåfvo sig uttryck i denna fråga, hvilken ännu icke synes ha förlorat sin »brännande» natur.
Folkskolläraren /. Björkman i Esperöd:, Hos oss förekommer s. k. hvarannandags-läsning. Barnen erhålla således i regeln en sammanlagd lästid af omkring 4 månader om året. Vore det på en sådan ort fördelaktigt att anordna minimikurser, enligt hvilka barnen komme att erhålla en ännu knappare lästid?
Folkskolläraren Alfr. Dalin i Huskvarna: Blott den omständigheten, att man i normalplanen upprättat en särskild kurs för fattiga och mindre begåfvade lärjungar, framtvingar lätt inrättandet af minimikurser, ty det är gifvet, att å ena sidan många lärare och å den andra många föräldrar komma att söka få en del barn placerade
