Svensk Läraretidning: 1893

570

SVENSK LÄEAKETIDNING.

N:r 47

på denna linje. Begreppet »fattig» är mycket tänjbart. I allmänhet kan väl sägas, att alla folkskolans barn äro fattiga eller mindre fattiga. Ett fattigt .barns föräldrar kunna ju dessutom få sina ekonomiska villkor förbättrade. Icke är det rätt att redan från skolgångens början afskilja ett sådant barn till erhållande af mindre undervisning. De fattigaste barnen äro dessutom framför andra beroende af undervisningen i folkskolan. >>Kari jag ej gifva dem något annat, så skall jag åtminstone laga, att de få lära sig något», hör man ofta förståndiga fast fattiga föräldrar säga om sina barn. »Klent begåfvad» är likaledes ett högst obestämdt uttryck. Meningarna om hvilka som skola hänföras till denna kategori äro mycket delade. En lärare skulle kanske vilja afskilja en mycket hög procent af sin klass, då en annan ej skulle vilja förklara ett enda af dessa barn så litet begåfvadt, alt del ej kunde följa med. Barnen ulvecklas ej alla lika hasligt. Ofta får godt eller dåligt minne vara måtlslocken på barnens begåfning. Del har händt, att personer, som i barndomsåren stämplats som dumbomar, gåtl så framåt, att de sedan hållits för snillen. Umgänget med kamraterna spelar en stor roll i barnens utveckling. Läraren lyckas ofta rycka med sig de mindre intresserade och begåfvade genom de öfriga lärjungarnes medverkan. Tal:n slutade med atl framlägga det resolutionsförslag, som sedermera blef antaget och som återfinnes i n:r 33.

Folkskolläraren Joh:s Johansson i Göteborg: Den enda tvungna afsöndring, jag kan vara med om, är den, som föranledes af moraliska skäl. Att på grund af fat-ligdom eller klen begåfning afskilja barnen rnåsle jag ogilla med hänsyn lill de många svårigheter, som äro förenade med en sådan gallring. I Göteborg ha vi några få klasser, som måst inrättas för idiotiska barn. Barnen och deras föräldrar bruka kalla dem för dumbomsklasser. Minimi-klasserna skulle helt säkert betecknas som pariasklasser, och syftet med dem skulle ej vinnas, då ju äfven inom dessa klasser komme att råda ojämnhet. Det kan dessutom vara ganska farligt att bibringa barnet den tron, all del är duml, och behandla del som sådanl. Detta skulle för mången bli en välkommen täckmantel för lätljari. Hela skolväsendel skulle genom införandel af minimiklasserna råka in på ell sluttande plan. Minimum förbytles allt för lätt till maximum, helst som detla onekligen kunde medföra kommunak besparingar. Folkbildningen skulle sjunka. Slul-ligen ber jag all få anföra ett ytlrande af Gomenius. I krig, säger han, blandas rekryterna med veteranerna, de svaga med de starka, de tröga med de lifliga för att kämpa under samma fana och ledas af samma befäl. Så bör ock ske i skolan.

Folkskollärarinnan Maria Rydberg i Stockholm : Det förefaller mig, som om mini-mikurserna vore obehöfliga. Fattigdomen lägger stora hinder i vägen för en ordentlig skolgång, men man bör allt mer sträfva

atl aflägsna detla hinder. Och hvad sär-skildl släderna belräffar, har man mångenslädes gjorl ganska myckel för de falliga skolbarnen. Jag inslämmer med inledaren däri, all läraren bör göra allt, hvad han kan, för atl slippa använda minimikurserna.

Folkskolläraren P. Borgh i Lekaryd: Minimikurserna synas mig renl af olagliga. Folkskolesladgan lalar visserligen om en skillnad i afgångspröfningen men nämner ej om särskilda undervisningskurser för falliga och klenl begåfvade. Minimikurserna äro, såsom framhållits, också oräll-visa. Man kan visserligen säga, all be-gåfningen i främsla rummel skall vara be-slammande, men den, som känner förhållandena en smula, vel, all falligdomen blir den afgörande synpunklen. När kommunerna enligl § 49 i folkskolesladgan äro skyldiga all bekosta falliga barns skolgång, freslas dessa all låla barnen så lidigl som möjligl slinka igenom folkskolan. Med fog j kan man fråga: skall den fallige också dömas lill okunnighel? Genom minimiklasserna skulle folkel söndras i Ivå grupper: patricierna, som genomgått den normala kursen, och plebejerna, som dömts atl nöja sig med minimikunskaper. Härigenom skulle skapas å ena sidan öfvermod, å den andra missmod. I folkskolans idé ingår all bereda likformig undervisning ål alla. Denna idé skulle förryckas genom en sådan reform baklänges. Genom en dylik bromsapparal skulle folkskolan ålergå lill atl blifva - en faltigskola. Hur skulle del för öfrigl låla sig göra alt anordna dylika kurser i en skola med blotl en lärare, t. ex. ule på landsbygden? Försl skulle ju, enligt hvad man sagt, alla barnen läsa tillsamman under två år, sedan skulle de delas i två afdelningar. Skulle läraren först sköta normalklassen och sedan minimiläsarne?

Folkskoleinspektören d:r Ivar A. Lyttkens \ Norrköping: Man fordrar ju, all undervisningen skall vara individuell. För all ålminslone närma sig della önskemål sammanför man barnen i olika klasser, flyltar dem till högre klass eller låter dem bli kvarsitlare. Om barn lill följd af svag begåfning blifva kvarsittare i klasserna, måste de i alla fall förr eller senare tilldelas afgångsbetyg. Är det då bätlre all dessa barn släppas ut i lifvet med en stympad kurs än med en förkorlad men efler deras begåfning mera afpassad sådan? Om folkskolan skall lämpa hela sin kurs efler de mindre begåfvade barnen, neddrages skolan. Om man afskiljer dessa barn och bereder dem särskild undervisning, höjes skolan. Barnen blifva glada, när de kunna reda sig bra i en klass. Få icke de, som år efler år dömas lill kvar-sittning ett lika obehagligt pariasmärke, som det minimikurserna skulle lämna efter sig. Där skolan är ordnad i enlighet med normalplanens lill A, den enda skolform, jag här yttrar mig om, kan man ej med fog påstå, att skolan neddrages, om man för de klenast utruslade lärjungarna anordnar en särskild kurs. I Norrköping ha vi sedan 1879 försökt oss med dylika

minimiklasser, men icke ha barnen i dessa blifvit behandlade så, att de behöfl känna sig olyckliga. Tvärtom ha de känt sig lyckliga, alldenstund de fått den omvårdnad, de behöft. Tager man hänsyn till dessa omständigheter, dömer man mildare om minimikurserna, hvilka i likhet med mycket annat äro etl ullryck för individualiserandet vid undervisningen.

Folkskoleinspeklören d:r J. M. Ambrosius \ Göteborg: Klen fattningsgåfva är den enda rättmätiga anledningen till anordnandet af mindre kurser. Fatligdomen bör icke få vara giltig orsak härtill. Kommunerna hafva skyldighet atl träda emellan, där falligdom hindrar skolgången. Denna synpunkt vill jag på det starkasle belöna. Del är gryml all låla de svagt begåfvade släpas med från klass lill klass. De äro ej i slånd all följa med och måsle känna sig olyckliga. Della inverkar hämmande också på kamralerna. På grund af lidens knapphel vågar jag ej närmare ingå på saltet för beredande af särskild undervisning åt de obegåfvade. Helst skulle jag vilja undvika en särskild kurs och se, att. ofta nämda barn undervisades tillsammans med normalklassen men därjämte särskildt på andra timmar i ämnen, där de ej kunde följa med.

Folkskollärarinnan Adéle Vetterlind i Jönköping: I Jönköping var det påtänkl all anordna ell slags minimikurser. Vissa obegåfvade barn skulle föras tillsamman. När det verkligen blef fråga om att- göra urvalet, erfor man, att till och med personer, som hade ganska stor erfarenhel i skolan, föreslogo lill afsöndrande 25 % och där-ulöfver af en klass. Skulle del varit en förmån, om dessa många barn afskilts? Säkerl skulle del gifvil anledning lill svåra slitningar mellan hem och skola. Föräldrarna vilja ju så gärna anse sina barn ulmärkl begåfvade.

Folkskolläraren Fridtjuv Berg i .Stockholm: Det är svårt att uppträda-mot en så fruktansvärd molslåndare som d:r Lyttkens, fruktansvärd icke mindre genom sin vältalighet än genom sitt vädjande till känslan. Meningen har ingalunda varit att döma omildt om de personer, som vilja uppoffra sig för de svagare barnen. Men man befarar, all vederbörande alll för lätt skulle frestas atl af bekvämlighets-skäl göra sig fria från dessa barn och sålunda afskilja en orällvisl slor procenl af sin klass. Barnen skulle icke låta lura sig, äfven om man aldrig så sorgfälligt undveke atl pålägga dessa minimiklasser särskilda namn. Barnhumorn skulle i alla fall hålla sig framme med försmädliga anspelningar. Ell af de krafligasle medlen all rycka upp ell barn är all låla del förslå, alt det kan reda sig, om del vill. Man har sagl, att detta system ej vore sämre än kvarsitlaresyslemel. Jag inslämmer däri, atl kvarsillaresyslemel bör användas så litet som möjligt. D:r Ambrosius har anvisat en bättre utväg. Skall man använda läxläsningen som måttstock på be-gåfningen, kan man begå olyckliga misstag. Erfarenheten gifver vid handen, att de