Sida 313
VECKOBLAD FÖF^, bARARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
N:r 26.
STOCKHOLM, 28 JUNI 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va-år 2
kr., l/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-0.
Postadress:
ii Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m.
Allm. tel 6O 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm.
Xtöszmmmer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust, Adolfs torg 10,
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonsprlss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigsel-annons l kr , dödsannons 2,so kr,
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m, för att
inkomma i veckans nummer
Prenumeration
pä
(Svensk läraretidning
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
mottages fortfarande. Alla nummer från årets början kunna ännu erhållas.
Svensk Läraretidning kostar endast 3,BO kr. för helt dr, 2 kr. för halft år och J,25 kr. för kvartal (postarvodet inberäknadt). - Har medarbetare i alla delar af riket.-/.afses af omkring 10flOO lärare, lärarinnor, organister, skolrådsordförande m. fi. - Ar allmännaste annonsblad för lediga tjänster vid folk- och småskolan. - Meddelar porträtt af märkliga skolmän i regeln en gång i månaden.
Under 1893
kommer Svensk Läraretidning bland annat att innehålla en serie porträtt och artiklar med anledning af svenska folkhögskolans 25-års-jubileum instundande november månad.
Alla, prenumeranter
för 1893 erhålla gratis ett häfte
Sånger vid folkskolläraremöten
(ord och musik).
Kvartals- och h al fårs-pren um eran ter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidningens försändning.
Vare sig Ni bor i Stockholm eller i landsorten, så prenumerera på närmaste postanstalt!
Huru undvika olägenheterna af katekesens form?
Af de tre frågor, som behandlades af sektionen för kristendomskunskap vid femte allmänna flickåJoJemötet i Lund under ordförandeskap af professor S. L. Bring, var den andra föremål för den lifligaste diskussionen. Frågan hade följande lydelse: Hvad är att iakttaga vid katekésunder visning en för att undvika de olägenheter, som vållas af lärobokens form? Diskussionen inleddes af lärarinnan vid högre lärarinneseminariets normalskola i Stockholm fröken Hortense Vestman på ungefär följande sätt:
Frågan förutsätter, att olägenheter vållas af katekesens form. Detta är visserligen icke allmänt erkändt. Många hålla fore, att katekesens form är den enda rätta för en lärobok i kristendom för barn. Jag tror det icke. På det området äger ingen konkurrens rum, såsom fallet är med läroböcker i andra ämnen, och därför vet man ej alls något om hvad en annan form skulle duga till. Att denna form vållar olägenheter vill jag först visa för att i sammanhang därmed gifva några antydningar örn den erfarenhet, jag vunnit beträffande sättet att undvika dessa olägenheter. Först vill jag dock för att förekomma missuppfattning betona, att anmärkningarna uteslutande komma att gälla formen, icke innehållet, samt att här är fråga om vår katekesutveckling och icke om Luthers lilla katekes.
Den första anmärkningen gäller katekesens uppställning i frågor och svar. Det är en gammal, hittills fruktlöst framställd klagan, jag nu framställer. Månne den är befogad? För snart 100 år sedan voro så godt som alla läroböcker i de olika ämnena affattade i den formen. Den är, som vi veta, af pedagogiska skäl länge sedan öfvergifven i läroböcker inom alla
andra undervisningsgrenar än kristendomskunskap och äfven här bibehållen blott för meddelande af kristendomens Järanne-håll. Hvarför har denna fråge- och svarform blifvit öfvergifven? Emedan den ansågs främja lärarens lättja och lärjungarnas mekaniska läsning.
Det förra är väl knappast berättigadt numera, tvärtom får läraren göra de yttersta ansträngningar för att hindra barnen att läsa mekaniskt. Ty mekanisk läsning främjas däraf. Eller veta vi icke om dessa fall, då barnet med ängslig min söker att kunna svara t. ex. på frågan: »Hvilken är hvilodagen?» och slutligen kommer med: »Jag minns inte början». Det vittnar tydligt nog därom, att det är orden, som barnet framför allt fästat sig vid, icke det sakliga innehållet. Men ej bättre är det, när svarets början är gifven i frågan, ty barnen behöfva då icke tänka alls. Sådana frågor med sina svar främja tanklösheten i hög grad. Det enda, som fordras af barnen, är ett godt ordminne. I detta afseende synes den nya katekesutvecklingen vara sämre än den Lindblomska.
Här vill jag också påpeka en annan svårighet, som sammanhänger med fråge och svarformen. Styckenas innehåll, ursprungligen afsedt för ordagrann utanläsning, är mången gång uttryckt i en så koncentrerad form, att hvarje ord måste belysas och klargöras. Det öfverensstämmer icke med barnets natur att uttrycka sig koncist. Den för barn otillgängliga formen verkar förslöande på barnet. Ex. på katekesstycken, som på grund af sin form äro för barn obegripliga, äro styckena 30 och 67. Ibland äro olika saker sammanförda i ett och samma katekesstycke, t. ex. i styckena 3, 64, 70, 106 m. fl.
Hvad skola vi göra för att undvika de olägenheter, som katekesutvecklingens uppställning i frågor och svar har med sig? »Katekisera», heter det. Visserligen, men
