Sida 465
VECKOBLAD FÖR bÄRARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
N:r 38. (612.)
STOCKHOLM, 2O SEPTEMBER 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr., V4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-l, 4-G.
Postadress:
11 Läraretidningen, Stockholm N.
Bedaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m.
Allm. tel 6 O O O.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholr,
Xiösnummer
ä 10 öre säljas ä tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspris:
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser) Födelse-, förlofnings- och vigsel-annons l kr , dödsannons 2,00 kr
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer
Från Allmänna folkskolläraremölieli,
Folkskoleinspektionen.
Hvilka förändringar i den af staten utöfvade inspektionen öfver folkskolorna äro af behofvet påkallade, för att denna institution må kunna ännu kraftigare verka för undervisningens fullkomnande och skolväsendets 'utveckling Öfver hufvud?
Denna fråga, som behandlades sista dagen på Göteborgsmötet, inleddes af folkskolläraren J. A. Björklund i Moln dal med ett anförande af hufvudsakligen följande innehåll.
Då folkskolestadgan tillkom, kunde väl ingen drömma om, att vi skulle hinna dit vi nu kommit. Att folkskolestadgan ej blifvit en död bokstaf torde till ej ringa del kunna tillskrifvas den välbetänkta åtgärden att tillsätta inspektörer, som haft att vaka öfver hennes efterlefnad. Nödvändigheten häraf insågo ock rikets ständer, då de hos k. m:t redan vid 1853 års riksdag anmälde behofvet af en särskild inspektion för folkskolan. I anledning häraf blef en kungl, proposition i ämnet aflåten till ständerna vid 1860 års riksdag, och 1863 utkom en instruktion för folkskoleinspektörer.
Styft var det arbete, som lades på de nytilisatte inspektörerna. Här gällde det att öfvervinna mycket af okunnigheten och oviljan framkalladt motstånd, att ordna och reda, intressera och lifva. I allmänhet kan också sägas, att den nya institutionen fick de män, den behöfde. Detta framgår bäst af inspektionens märkliga frukter: skolor växte upp som svampar ur jorden. Inspektionens första ingripande kom helt naturligt att hufvudsakligen afse förbättrandet af de yttre förhållanden, under hvilka folkskolan arbetade.
Tiderna hafva ändrats. Folkskolans egen utveckling påkallar också förändringar i hennes ledning. Inspektionen bör numera allt mer och mer riktas på skolans inre lif, icke endast på hennes yta.
Det är således nödvändigt, att inspektören sättes i tillfälle att lära känna den viktiga inrättning, han blifvit satt att leda. Men en sådan kännedom torde svårligen kunna vinnas genom flyktiga och först efter långa mellantider återkommande besök, hvartill det nuvarande systemet tvingar, alldenstund inspektionen oftast göres till en bisyssla och, där detta ej är fallet, inspektionsdistrikten i allmänhet äro för stora.
Talaren skildrade därpå, huru ett inspektionsbesök i allmänhet tager sig ut.
Vi behöfva inspektörer, som genom att uteslutande ägna sig åt sitt kall lefva sig in i folkskolan, lära känna hennes behof och så nitälska för dessas tillgodoseende. I erfarenheten från flera af våra städer, som helt »rådt om» sin inspektör, hafva vi en tydlig fingervisning om den riktning, i hvilken en sådan reform bör gå.
Man är i allmänhet angelägen att tillse, att, de personer, som skola sköta ett yrke, leda en affär eller öfvervaka utförandet af ett arbete, äro fackmän. Man anser, att detta är enda sättet att i möjligaste mån undvika de misstag, till hvilka den med saken obekante så lätt gör sig skyldig. Skolarbetets fordran härvidlag är ingalunda mindre än de praktiska yrkenas.
Lifvet inom olika skolor ter sig ju högst olika. Så är det t. ex. skillnad mellan arbetet i en småskola och det i en mindre skola o. s. v. Kännedomen härom vinnes bäst genom att dag efter dag under en följd af år arbeta i skolan. En dylik erfarenhet borde göras till förutsättning för erhållande af uppdraget att utöfva ledning och tillsyn öfver skolan.
Så har dock ej alltid skett. Därmed vill jag ej påstå, att alla, som hittills varit
och för närvarande äro inspektörer, icke fyllt sitt kall. God vilja och ett lefvande intresse kunna ju i någon mån ersätta erfarenheten. Jag känner inspektörer, som inlagt erkännansvärdt stora förtjänster om folkskolan.
Men detta oaktadt tvingas man medgifva, att den nye inspektören i början känt sig ,rätt främmande på det arbetsfält, han blifvit satt att vårda, och att åratal erfordrats, innan han kunnat blifva till verkligt gagn för skolan. Men under det inspektören samlat erfarenhet, har en viktig tid gått förlustig för skolan, hvilken fått tjänstgöra som experimentalfält.
Detta synes mig ej rätt och ej heller nödigt. Inom skollärarekåren skulle man nog kunna finna personer, utrustade med insikt, erfarenhet om skolans kraf och sättet för deras fyllande. Skulle man fortfarande hysa den förvända åsikten, att det ej »går an» att utnämna en folkskollärare till inspektör, så ber jag få nämna, det jag ej anser som hufvudsak, att inspektörerna tagas ur våra led; hufvudsaken är, att inspektören är en man, som själfständigt arbetat i folkskolan, han må nu vara skollärare, präst eller filosofie doktor.
Inledaren föreslog följande resolution:
För att den af staten utöfvade inspektionen öfver folkskolorna skall bättre än nu är fallet kunna verka för undervisningens fullkomnande och skolväsendets utveckling kräfves:
1) att den icke, som nu i allmänhet är förhållandet, handhafves som en bisyssla vid sidan om mera kräfvande, utan af personer, som göra den till sin lifsuppgift, och hvilka för detta ändamål erhålla en tillräcklig lön;
2) att inspektionsdistrikten icke göras så stora, att de omöjliggöra en verksammare tillsyn öfver skolorna;
3) att till inspektörer utses personer med fackkunskap, på grund hvaraf skickliga och nitiska folkskollärare äfven skulle kunna utnämnas härtill.
*
Folkskolläraren E. F. Eriksson i Enköping: Jag skulle utan vidare kunna säga
