Sida 453
VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJ-1 SKOLVÄNNER.
N:r 37.
(611.)
STOCKHOLM, 13 SEPTEMBER 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2
kr., 1U år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel 60 O O.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad (=14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,50 kr.
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Från Allmänna MkskolläraremötBl
Lär ar ebildningen.
Ett bland de spörsmål, som framkallade den lifligaste öfverläggningen vid mötet, var det om
tyska språket som läroämne vid våra folkskollärareseminarier.
Diskussionen öfver denna fråga inleddes af folkskolläraren J. Franzén i Lund med ett föredrag af i hufvudsak följande innehåll.
Hvilken af oss kommer icke väl ihåg den betydelsefulla dag, då examen absol-verades. Med glada förhoppningar och icke utan en viss stolthet gingo vi vår nya verksamhet till mötes. Vi voro rustade för vårt kall. Det hade vi bref på. Så ryckte vi an med lust och mod.
Nåväl! Gick arbetet så, som vi hade tänkt oss? Var det icke snarare så, att illussionerna så småningom började krossas, den ena efter den andra? Vi, som känt oss så stolta och segervissa, vi började snart erhålla starka förnimmelser, att vi icke voro så alldeles färdigrustade, som vi hade tänkt oss. Vi kände, att vi vid seminariet endast hade lagt den första grunden. Ju mera vi nödgades gifva akt på barnet, ju mera detta tog vårt intresse och vår uppmärksamhet i anspråk, dess klarare började det gå upp för oss, huru litet vi i själfva verket förstodo af de lagar, enligt hvilka dess själslif rör sig, dess ödmjukare började vi spana efter råd och ledning. Och så har den stolte semina-risten förvandlats till en ödmjuk sökare, som begär råd.
Behofvet af folkbildning gör sig för hvar och en af oss allt mer gällande. Hvad är det då, vi framför allt behöfva? Jo, vi behöfva större förmåga att sofra materialet för undervisningen, större förmåga
att göra denna lefvande, större förmåga att värma de ungas hjärtan för alla dygder och hämma deras onda böjelser, större förmåga att rätt afväga förhållandet mellan barnets kropps- och siälsverksamhet, med ett ord: vi behöfva en vidsträcktare fackutbildning.
Så se vi oss omkring efter hjälp. Vi gå tillsammans i föreningar och erhålla där mången god vink och mången eggelse att gripa nya tag. Men vi finna snart, att detta icke gör tillfyllest. Vända vi oss så till litteraturen. Inom vårt eget lands pedagogiska litteratur finna vi visserligen några smärre uppsatser och broschyrer, vi finna äfven sådana större arbeten som Rudenschölds, Eneroths och Siljeströms, men dessa senares hufvudsakliga uppgift är dock att påvisa nödvändigheten af folkuppfostran och gifva uppslag till skolans organisation. Men hvar hafva vi ett arbete, som någorlunda grundligt visar oss det sätt, på hvilket undervisning och uppfostran böra bedrifvas för att blifva fruktbärande? Förgäfves söka vi efter en framställning af den vetenskap, som bör vara grundläggande för våra undervisnings- och uppfostringsmetoder, den empiriska psykologien. Icke heller hos våra skandinaviska grannar finna vi allt, hvad vi behöfva.
Då hviskar en vänlig röst i vårt öra: Tyskland, uppfostringskonstens klassiska land, har, hvad I söken. Tyskland har först och främst de flesta af de svunna tidernas pedagogiska stormän: en Come-nius, en Pestalozzi, en Fröbel, en Diesterweg. Och den innersta halten af dessa stora dödes personligheter, fläkten af deras ande, den möter oss endast, då vi träda i omedelbar beröring med dem i deras skrifter. Men Tyskland äger ock en modern pedagogisk folkskolelitteratur, rikhaltigare och gedignare än något annat land i världen. Jag ber att få erinra endast om ett så förtjänstfullt arbete som »Schule
der Pädagogik» af Friedrich Dittes. Äfven om de nyaste psykologiska iakttagelserna ger den tyska litteraturen besked. Likaså om det arbete på skolans område, som utföres i andra länder. Det gifves väl intet enda främmande pedagogiskt arbete af värde, som icke snart nog blifvit öfver-flyttadt till tyskan. För dagens pedagogiska företeelser i^Qm hela
