Sida 298
1893-06-21
298
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
dadt. Denna städning behöfver icke göras om, när nya kunskaper förvärfvas, dessa inpassas då blott i den förut gifna ramen. Men, kan man invända, vore det då ej bättre att i stället för det muntliga föredraget uteslutande hålla sig till en med rubriker uppställd lärobok? Nej, och det af två skäl. Berättelsen åsyftar att gifva barnet ett intryck af lifvet så intensivt, att det närmar sig en egen erfarenhet. Detta mål förfelas alldeles, om man börjar med rubrikerna. För det andra blir systemet i så fall icke tillägnadt på samma innerliga sätt. Barnet får icke längta efter systemet, såsom nästan är fallet vid det tillvägagående, som vi beskrifvit.
Att detta materialets uppdelande i kategorier och rubriker är en god förstånds-öfning, torde ingen bestrida. Men sådana ämnen som historia, geografi och naturkunnighet gifva osökt tillfälle till många andra tankeöfningar. Bland dessa nämna vi bl. a. utfinnandet af orsakssammanhanget mellan företeelserna. Återgifvandet af en kort skildring bör så småningom ersättas af mera omfattande uppgifter, såsom refererande af en hel lektion, en sammanfattande framställning af t. ex. reduktionen, dess orsaker och följder, adeln under storhetstiden o. s. v. Förmågan att väl referera är i själfva verket ett bland de säkraste kännetecknen på en gedigen förståndsutbildning.
Att alla dessa former af förståndsöf-ningar äro nyttiga och nödvändiga, därom hafva pedagogerna i alla tider varit ense. Men i allmänhet har man velat förlägga dem till andra läroämnen, så t. ex. modersmålet, där många förorda en dylik rubricering af dikter, något som dock måste ske med stor varsamhet, enär diktens egentliga syfte är att väcka stämning. Oftast har man dock velat förlägga dessa öfningar till undervisningen i främmande språk, särskildt i grammatik. Men den mycket lofordade tankegymnastik, som grammatiken medför, är, tyckes det oss, alldeles analog med den här förut skildrade. Äfven i grammatiken, t. ex. vid satsanalyser, är det ju fråga om att indela i kategorier. Men grammatiken har såsom förståndsutvecklande ämne ett par stora brister. Det material, som den ordnar, består af ord, men barnet känner icke något naturligt behof att ordna språkets ord. Dess tankelyten, t. ex. öfverdrifterna och de inexakta uppgifterna, bli ej på detta område för barnet själft så påtagliga, som när det rör sig med mera konkreta företeelser. Om det påstår, att subjektet i en sats är objekt, ar detta visserligen en osanning, men en osanning, som alls icke berör, barnet. Kan man däremot beslå det med att hafva beskyllt en oförarglig folkstam för kannibalism, så får den osanna uppgiften här en karaktär af rent af falskt vittnesbörd. Grammatiken lämpar sig äfven mindre än de konkreta ämnena till utfinnande af orsakssammanhanget, ty de grammatiska reglerna likna icke naturlagar, utan snarare juridiska lagbud, för hvilka orsaken är alldeles oåtkomlig, åtminstone på skolans stadium.
Med detta vilja vi icke hafva sagt, att de grammatiska förståndsöfningarna icke skulle hafva sitt värde, men de äro så abstrakta, att de mindre begåfvade barnen aldrig kunna hafva någon verklig nytta af dem. Jag skulle nästan vilja påstå, att i flickskolorna är vanligen en fjärdedel af hvar klass tämligen oåtkomlig för grammatikens logik. De kunna visserligen förstå ryckvis, men aldrig så, att deras hjärna får en grundlig städning. Det tyckes, som om möjligheten att verkligen tillägna sig grammatik utgjorde skiljegränsen mellan läshufvudena och människor med s. k vanligt sundt praktiskt förstånd. Men de senare behöfva också logik, och för dem lämpa sig bestämdt de nyss skildrade tan-keöfningarna mycket bättre.
Vi komma alltså till den slutsatsen, att de konkreta ämnena lämpa sig för tankegymnastik fullt ut lika mycket som de abstrakta, d. v. s. om de behandlas på sådant sätt, att läraren aldrig går ifrån ett område förrän det blifvit riktigt klargjordt, systernatiseradt, »städadt». Man bör för öfrigt icke tro, att mångfald utesluter klarhet och rikedom ordning. Tvärt om, den äkta förståndsbildningen måste hvila på dessa båda grundvalar: kännedom om det brokiga, mångfaldiga lifvet samt en ordnande, redande tanke.
Seminarierektorsmötet
(Efter Stockholms Dagblad.)
Enligt bestämmelse af chefen för ecklesiastikdepartementet sammanträdde hrr rektorer vid rikets lärare- och lärarinneseminarier härstädes tisdagen den 13 d:s för att öfverlägga om de frågor, hvilka från ecklesiastikdepartementet utsändts till lärarekollegierna vid seminarierna.
De mötet förelagda frågorna, hvilka af oss återgifvas i n:r 17, hafva förberedelsevis behandlats i utskott. Under de allmänna sammanträdena förekom till en början frågan 4, hvilken var af följande lydelse:
Äro några förändringar i stadgan för folkskollärareseminarierna behöfliga med anledning af den förlängda öfningstiden för värnpliktige?
Utskottet, som behandlat denna fråga, hade hemställt,
att mötet måtte såsom sin åsikt uttala, att det för seminarierna vore önskligt, att värnpliktiga seminarieelever i tredje klassen, hvilka likaväl som elever i fjärde klassen behöfva uppskof med fullgörandet af sin värnplikt och detta för afslutande af redan fortskriden lärokurs i de ämnen, sorn icke förekomma i fjärde klassen, finge till det år, hvarunder de fylla 23 år, uppskjuta sin värnpliktstjänstgöring, samt att man för öfrigt borde låta bero vid de åtgärder, som med afseende på olika förhållanden vid särskilda seminarier kunde med vederbörligt tillstånd blifva försöksvis vidtagna till undanrödjande i möjligaste måtto af de öf-verklagade svårigheterna.
Utan meningsskiljaktighet biföll mötet denna utskottets hemställan. *
Därpå följde frågan n:r 3:
Äro några närmare bestämmelser om anordningen af afgångsexamen vid folkskollärareseminarierna behöfliga och i sådant fall, hvilka anses böra först och främst komma i fråga?
I enlighet med af vederbörande utskott afgifvet förslag beslöt mötet jämväl utan meningsskiljaktighet
att icke, såsom från vissa håll yrkats, hemställa om ändring i fråga om ledning och kontroll öfver den muntliga afgångsexamen, och anfördes såsom hufvudsakligt skäl härför, utom det att större rättvisa vid betygsgifvande ej skulle erhållas, att genom sådana ändrade bestämmelser studierna i seminarierna skulle förlora sin lugna och bildande karatär, och i dess ställe skulle uppstå intresse för uppvisning och forcerad läxläsning.
Utskottet hade däremot föreslagit ändring i gällande bestämmelser angående den skriftliga mogenhetsexamen, så till vida att ämnet för »uppsatsen öfver något ämne inom seminariets lärokurs» skulle bestämmas af ecklesiastikdepartementet. Då man befarade, att genom en dylik anordning skrifningen skulle komma att inkräkta på undervisningen och utbildningen i ämnen af större vikt, beslöt emellertid mötet efter en längre diskussion att ej ingå på utskottets förslag utan låta vid nu gällande ordning bero.
På utskottets förslag uttalade sig härefter mötet för att anmälan om undergående af mogenhetsexamen bör göras hos rektor före den l april samt att hvarje skriftligt prof borde vara fullbordadt inom sex timmar. Framställdt förslag, att en dags lof borde efter hvarje skrifning lämnas abiturienterna, blef, då rektor kan, om sådant anses erforderligt, bevilja dylik ledighet, ej antaget.
Såsom närmare bestämmelser i afseende på de skriftliga profven beslöt mötet för sin del, att vid afgångsskrifningen »öfver något ämne inom seminariets lärokurs» endast bibeln skulle af abiturienterna få användas såsom hjälpmedel, samt att vid afgångsskrifningen »öfver metoden för undervisningen i folkskolan» skulle af abiturienterna få användas något bibelverk jämte de läroböcker, som användas i seminariets öfningsskola, samt läsebok för folkskolan.
Med en rösts pluralitet afslogs utskottets förslag därom, att deltagande i den muntliga mogenhetsexamen skall vara beroende däraf, att elev godkännes i den skriftliga.
Slutligen antogs såsom tillägg till förut gällande bestämmelser, att duplett af betygskatalogen öfver afgångsexamen skall af rektor insändas till ecklesiastikdepartementet.
#
Mötet öfvergick nu till behandling af frågan n:r 2:
Kunna och böra inträdesfordringarna till folkskollärareseminarierna höjas?
Rektor G. V. Bucht inledde frågan, redogörande för de olika förslag, som från lärarekollegierna i ärendet inkommit. Utskottet, som förberedt ärendet, hade hemställt, att med afseende på inträdesfordringarna i kristendom ingen förändring måtte äga rum, och blef detta utan någon diskussion mötets beslut. Hvad däremot fordringarna på kunskap i modersmålet angick, visade sig mötesmedlemmarna hafva olika åsikter, i det en del af dessa, stödjande sig på hvad lärarekollegiet i
Källa: Project Runeberg ·